Stavningsreformen 1906

Redan med sjätte upplagan av Svenska Akademiens ordlista (SAOL) genomfördes två stavningsreformer. Konsonantkombinationen ⟨kv⟩ stavades före 1889 med ⟨qv⟩ i många ord, till exempel sqvaller (nu skvaller), qväll (nu kväll), beqväm (nu bekväm) och qvist (nu kvist).

Dessutom ändrades stavningen av ä-ljudet från ⟨e⟩ till ⟨ä⟩ i många ord, till exempel der (nu där), dverg (nu dvärg), elg (nu älg), enka (nu änka) och ega (nu äga).

Bakgrunden till stavningsreformen var att Sveriges Allmänna Folkskollärareförening redan 1903 inkommit till Sveriges regering med ett förslag om att det ”ej måtte betraktas som fel” att i skolan utbyta dt som tecken för t-ljud mot t eller tt, samt f, fv och hv som tecken för v-ljud mot v. Förslaget lämnades in i maj 1905 (med anledning av en skrivelse av Fridtjuv Berg, Johan August Lundell och Eugène Schwartz riktad till de tre korporationerna) till Kungl. Maj:t lika lydande petitioner från Svenska lärarsällskapet, Sveriges Allmänna Folkskollärareförening och Föreningen af lärare och lärarinnor vid Sveriges flickskolor och samskolor, att utbyte av dt mot t (tt), av f och fv mot v måtte vara tillåtet.

Efter yttranden av ämneskonferenserna i modersmålet, Läroverksöverstyrelsen och Svenska Akademien utfärdades ett kungligt cirkulär 7 april 1906 om successivt införande i skolorna av t (tt) istället för dt och v istället för f, fv, hv.

Beslutet drogs genom reservationer i konstitutionsutskottet inför 1907 års riksdag. 1908 ingick till Kungl. Maj:t en av 40 000 personer undertecknad petition om revision av 1906 års cirkulär, men ledde inte till något resultat. Inom litteraturen vann det nya stavningssättet långsamt terräng; flertalet tidningar hade länge den äldre stavningen kvar. Vissa författare ville gå längre än så och kunde till exempel skriva j-ljudet konsekvent med j (jup, jälpa).

Stavningsreformen är en del av övergången från yngre nysvenska till nusvenska – efter att den genomfördes har det svenska skriftspråket med ett par undantag varit i stort sett stabilt.

Stavningsreformen bidrog till viss del med att fjärma det svenska skriftspråket från de övriga skandinaviska. Att stava v-ljudet med v inne och i slutet av ord var redan infört i danskt och norskt skriftspråk, men på de övriga punkterna kom svenskan att inta en särställning. I både norska och danska använder man fortfarande kombinationerna hv- och -dt (även om den senares användning skiljer sig något från den tidigare svenska). Dessutom stavas flera av orden som tidigare hade hv- med wh- på engelska.

Lägg märke till att några få ord som börjar med hv på danska stavades utan h på svenska långt innan reformen genomfördes, till exempel ”valp” och ”värf” (nu ”värv”). Stumt h bibehölls emellertid framför j i ord som ”hjort”, ”hjul” (jämför engelska ”wheel”), ”hjälp”, ”hjälte”, ”hjärna” och ”hjärta”.

Den gamla stavningen har av dekorativa skäl behållits i många egennamn. ”Per Löfqvist” uttalas således på samma sätt som ”Pär Lövkvist”, ”Gustaf Lagerlöf” låter likadant som ”Gustav Lagerlöv” och firmanamnet ”Ifö” uttalas på samma sätt som orten Ivö.

• Stavningsreform

• Rättstafning i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1916)

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från danskspråkiga Wikipedia, Svensk retskrivningsreform 1906, 19 januari 2009.

• Frans G. Bengtsson: Essän Konsten att stava, publicerad i Silversköldarna, Norstedts förlag, Stockholm 1931