Hoppa till innehållet

Gene Hackman

Från Wikipedia
Gene Hackman
Gene Hackman 2008.
Gene Hackman 2008.
FöddEugene Allen Hackman
30 januari 1930 (94 år)
USA San Bernardino, Kalifornien, USA
Utbildad vidPasadena Playhouse, Art Students League of New York, University of Illinois at Urbana-Champaign och Danville High School
Aktiva år1959–2004
MakaFaye Maltese
(1956–1986)
Betsy Arakawa
(1991– )
Betydande roller
Buck Barrow i Bonnie och Clyde
Gene Garrison i Jag sjöng aldrig för min far
Jimmy "Popeye" Doyle i French Connection – Lagens våldsamma män
Frank Scott i SOS Poseidon
Harry Caul i Avlyssningen
Lex Luthor i Superman-filmerna
Rupert Anderson i Mississippi brinner
Little Bill Daggett i De skoningslösa
Royal Tenenbaum i Royal Tenenbaums
Bästa manliga huvudroll
1972 French Connection
Bästa manliga biroll
1993 De skoningslösa
Bästa manliga huvudroll - drama
1972 French Connection – Lagens våldsamma män
Bästa manliga biroll
1993 De skoningslösa
Bästa manliga huvudroll - musikal eller komedi
2002 Royal Tenenbaums
2003 Cecil B. DeMille Award
Bästa manliga huvudroll
1973 French Connection – Lagens våldsamma män & SOS Poseidon
Bästa manliga biroll
1993 De skoningslösa
IMDb SFDb

Eugene Allen "Gene" Hackman, född 30 januari 1930 i San Bernardino i Kalifornien, är en amerikansk skådespelare.[1] Han fick sitt genombrott i Bonnie och Clyde (1967) och slog igenom på bred front med French Connection – Lagens våldsamma män (1971) för vilken han belönades med en Oscar för.[2] Han har även mottagit en Oscar för sin roll i De skoningslösa (1992).[3] Han skulle göra ytterligare en betydande roll i Royal Tenenbaums (2001), en roll han fick en Golden Globe för, innan han gick i pension 2004.[4]

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt

[redigera | redigera wikitext]

Gene Hackman föddes som son till Eugene Ezra Hackman och Anna Lyda Elizabeth (född Gray). Han har också en bror som heter Richard.[1] Familjen flyttade frekvent under hans tidiga år men stadgade sig i Danville i Illinois där de flyttade in hos hans mormor Beatrice hus. Hans far började arbeta på tryckeriet till den lokala dagstidningen. Hackman bestämde sig för att bli skådespelare redan som 10-åring.[5] Föräldrarna skillde sig när han var 13 år gammal och fadern försvann ur familjens liv.[6]

Gene Hackman i USA:s marinkår.

Hackman bodde kort i Storm Lake i Iowa för att gå sitt andra år på gymnasiet på Storm Lake High School.[7] Som sextonåring hoppade han av skolan för att gå med i marinkåren. Han ljög om sin ålder vid ansökan. Han tjänstgjorde i fyra och ett halvt år som radiooperatör och var stationerad i både Qingdao och Shanghai. När den Kinesiska revolutionen hade tagit över stora delar av landet 1949 blev han istället stationerad på Hawaii och i Japan tills han muckade 1951.[8]

Efter tjänstgöringen flyttade Hackman till New York, där han hade ett gäng ströjobb. Hans mor dog 1962 i en brand som startades till följd av hennes rökning.[9] Han började sedan studera journalistik och TV-produktion på University of Illinois eftersom han fick utbildningen gratis genom sin tjänstgöring (den så kallade G.I. Bill). Han hoppade dock av studierna och flyttade tillbaka till Kalifornien för att förverkliga drömmen om att bli skådespelare.[10]

Tidig karriär

[redigera | redigera wikitext]

Hackman kom tillbaka till Kalifornien 1956 och började studera vid Pasadena Playhouse.[10] Där blev han vän med en annan skådespelare vid namn Dustin Hoffman och de båda blev utbölingarna i klassen och framröstade till "minst sannolika att lyckas".[11] Hackman fick också, inte bara lägst betyg i klassen utan lägst betyg i skolans historia, vilket gjorde honom än mer bestämd att motbevisa klassen. Han återvände till New York och tillsammans med Hoffman och Robert Duvall delade de lägenheter i olika kombinationer genom 60-talet. Hackman tog arbeten på en restaurang och som dörrvakt för att finansiera sina provspelningar.[12]

Hackmans första roller var i TV-serierna The United States Steel Hour (1959), Brenner (1959), Tallahassee 7000 (1961) och Försvarsadvokaterna (1961). Han fick även teaterroller i pjäserna The Saintliness of Margery Kempe (1959) och The Premise (1960). Hans första filmroll blev en mindre som polis i filmen Mad Dog Coll (1961).[10] 1963 skulle han göra sin Broadwaydebut i Children From Their Games men pjäsen spelades bara ett kort tag innan den lades ner. Samma öde väntade även hans nästa pjäs A Rainy Day in Newark.[13] Däremot skulle kommande pjäs Any Wednesday (1964) där han spelade mot Sandy Dennis bli en stor succé.[10]

Hackman blev genom pjäsen uppmärksammad av agenter i Hollywood vilket gav honom en liten men betydande biroll i filmen Lilith (1964).[14] Filmen fick till en början ett ganska dåligt mottagande av kritiker, men fick upprättelse då New York Times drog tillbaka sin recension och skrev en ny.[15] Under inspelningen blev Hackman och hans motspelare Warren Beatty goda vänner, då de enligt rykten skulle ha exakt samma invändningar mot regissörens val.[16] Hackman återvände sedan till teatern i pjäsen Poor Richard som gjorde över 100 spelningar under 1964 till 1965. Han gjorde också ett gäng mindre roller i TV-serier som Hawk (1966) och The F.B.I. (1967) men även filmer som Hawaii (1966), Banning (1967) och First to Fight (1967).[11] Han hade också fått rollen som Mr. Robinson i Mandomsprovet (1967) men fick sparken av regissören Mike Nichols tre veckor in i produktionen för att han var för ung för rollen. Han blev ersatt av Murray Hamilton.[17]

Genombrott

[redigera | redigera wikitext]
Gene Hackman, Estelle Parsons, Warren Beatty, Faye Dunaway och Michael J. Pollard på ett pressfoto inför Bonnie och Clyde (1967).

Hackman skulle få sitt genombrott i rollen som Buck Barrow, Clydes bror i Bonnie och Clyde (1967). Det var genom Warren Beatty som spelade Clyde han skulle få rollen. Beatty hade haft Hackman i tankarna sedan de arbetade ihop i Lilith. Filmen skulle bli en oerhörd succé för publiken.[16] Filmen skulle bland kritiker bli kontroversiell för sitt glorifierande av mord och våld. Men har i efterhand setts som startpunkten för det nya Hollywood. Slutet av filmen har blivit ikoniskt som "den blodigaste dödsscenen i filmhistorien.[18][19] Hackman blev för sin insats nominerad till en Oscar för Bästa manliga biroll.[16] Han återvände sedan till teatern i Broadwaypjäsen The Natural Look (1967) som bara fick en enda visning.[20] Samma år gjorde han också off-Broadwaypjäsen Fragments and The Basement.[21]

Hackman hade svårt att följa upp succén med Bonnie och Clyde men fortsatte arbeta i TV och film. Han medverkade också i lågbudgetfilmer som De dödsföraktande (1969) där han spelade en fallskärmshoppare. Filmen kom att visas på väldigt få biografer under väldigt kort tid. Man försökte till och med klippa om den för att nå fler biografer. Men även det misslyckades. I efterhand har den blivit en kultfilm bland fallskärmshoppare.[22] Han blev också erbjuden rollen som fadern Mike Brady för TV-serien The Brady Bunch men hans agent föreslog att avböja rollen och lovade Hackman en mer lovande roll.[23] Den rollen blev i filmen Jag sjöng aldrig för min far (1970) som blev sågad. Den gav dock Hackman sin andra oscarsnominering för Bästa manliga biroll.[24]

Hackman skulle sedan få sitt stora genombrott i rollen som polisen Jimmy "Popeye" Doyle i French Connection – Lagens våldsamma män (1971). Han fick rollen för att den påtänkta Paul Newman var för dyr. Det ryktas även om att minst sju andra kända skådespelare tillfrågades innan Hackman. Regissören William Friedkin började då istället rollsätta efter bäst passande skådespelare istället för namn och filmen har ofta påpekats som en av de bäst rollsatta filmerna. Filmen gav Hackman en Oscar för Bästa manliga huvudroll och ytterligare 4 oscars däribland Bästa film.[2] Filmen blev unisont hyllad och har hamnat på flera listor om tidernas bästa film.[25]

Etablerad karriär

[redigera | redigera wikitext]
Gene Hackman 1972.

Efter French Connection medverkade Hackman i tio filmer (ej inräknat hans ikoniska cameo i Det våras för Frankenstein) under fyra år som etablerade honom som en av världens största filmstjärnor.[9] Han syntes först i den numera kultförklarade De kallblodiga (1972) för att sedan bli belönad med en BAFTA för sin roll i SOS Poseidon (1972).[26] Samma år fick han också uppmärksamhet i den kontroversiella Hetsad av snuten (1972).[27] I Fågelskrämman (1973) syntes han bredvid Al Pacino och filmen delade på priset Guldpalmen på Cannes Filmfestival med filmen Föraktet (1973).[28] Han medverkade i den Francis Ford Coppola regisserade Avlyssningen (1974) som även den vann Guldpalmen och blev nominerad till flera Oscars.[29]

Hackman fortsatte etablera sig i den kritikerrosade och svenskregisserade filmen Pionjärerna (1974).[30] Han repriserade sin roll som Jimmy "Popeye" Doyle i French Connection II (1975).[31] Han medverkade tillsammans med Liza Minnelli i Oh, vilket sjöslag! (1975). För sin roll i Dödligt utspel (1975) blev Hackman återigen nominerad till en BAFTA.[32] Även filmen De red för livet (1975) skulle bli nominerad till priser. Efter att sedan ha gjort Biljett till helvetet (1977) fick han en roll i den stora ensemble filmen En bro för mycket (1977) där han porträtterade officeraren Stanisław Sosabowski. Rollen gav honom både bildligt och yrkesmässigt en plats bland Hollywoods största stjärnor som också innehöll stjärnor som Michael Caine, Sean Connery, James Caan, Anthony Hopkins och Robert Redford.[33]

Fortsatta framgångar

[redigera | redigera wikitext]

Hackman skulle få visa upp lite mer av sin komiska sida (som han än så länge enbart gjort i en cameo) när han spelade skurken Lex Luthor i Superman – The Movie (1978). Filmen skulle bli en oerhörd succé och slå rekord i flera kategorier som till exempel filmbolaget Warner Bros bästa premiär någonsin.[34] Han repriserade rollen även i uppföljaren Superman II – Äventyret fortsätter (1980) som blev en än större succé än första filmen.[35] Hackman fortsatte under hela 80-talet att växla mellan huvudroller och biroller. Han återförenades med sin vän Warren Beatty som en biroll i Reds (1981) som blev en stor framgång. Den fick bland annat tolv oscarsnomineringar.[36] Han hade sedan huvudrollen i Självmordspatrullen (1983) vilket blev en stor kommersiell framgång.[37] Han syntes sedan som biroll I skottlinjen (1983) som skördade framgångar hos kritikerna.[38] Han hade sedan återigen en huvudroll i Eureka (1983) som lämnade biograferna som ett finansiellt misslyckande och mediokert mottagande hos kritiker. Senare har den fått upprättelse och kallats ett mästerverk och hamnat på listor om tidernas bästa film.[39]

Ronald Reagan och Gene Hackman 1987.

Hackman skulle synas i inte mindre än 11 filmer mellan åren 1985 och 1988 vilket gjorde honom till den hårdaste arbetande skådespelaren under denna tid tillsammans med Steve Guttenberg.[40] Hackman skulle få en nominering till en Golden Globe för Bästa manliga huvudroll för sin insats i Twice in a lifetime (1985).[41] I filmen Hoosiers (1986) spelade han huvudrollen som baskettränaren Norman Dale. Filmen blev hyllad och en kommersiell framgång. Den anses också vara en av de bästa sportfilmerna genom tiderna.[42][43][44] Hackman repriserade sin roll som Lex Luthor i Stålmannen i kamp för freden (1987). Även om den presterade bra på biograferna var det långt ifrån filmstudions uppskattning. Den blev också brutalt sågad och anses ha förstört Christopher Reeves karriär.[45] Hackmans karriär blev inte påverkad utan tvärtom blomstrade när han året efter medverkade i Mississippi brinner (1988) och blev nominerad till en Oscar för Bästa manliga huvudroll.[46]

Hackman inledde 90-talet med en riktig kalkonfilm, Loose Cannon (1990) där han medverkade tillsammans med Dan Aykroyd. Filmen blev ett fiasko och har ett ovanligt 0% positiva recensioner på Rotten Tomatoes.[47] Hans nästkommande film Vykort från drömfabriken (1990) skulle dock bli en stor succé även om hans motspelerska Meryl Streep fick den största uppmärksamheten.[48] Han medverkade sedan i de tre filmerna Farligt möte (1990), Class Action (1991) och De sista dubbelagenterna (1991) som gick ganska obemärkt förbi.[49] Hackman hade lovat sig själv och sin dotter att undvika fler våldsamma roller, men inför westernfilmen De skoningslösa (1992) övertalade regissören Clint Eastwood honom att spela den sadistiske sheriffen Little Bill Daggett.[50] Filmen blev en succé och både filmen, Eastwood och Hackman blev hyllade av kritiker. Hackman skulle få sin andra Oscar för sin insats. Filmen vann även Oscars för Bästa Film, Bästa Regi och Bästa klippning samt var nominerad i fyra andra kategorier.[3]

Vidare karriär

[redigera | redigera wikitext]

Hackman följde upp succén med De skoningslösa med ytterligare en succé i Firman (1993) där han syntes bredvid Tom Cruise.[51] Han skulle spela i ytterligare en westernfilm som titelrollens bror i Wyatt Earp (1994) tillsammans med ensemblen Kevin Costner, Michael Madsen, Bill Pullman, Dennis Quaid och Isabella Rossellini. Till skillnad från De skoningslösa blev filmen både sågad och en flopp.[52] Hans nästa film, även den en western och ensemble film, skulle gå något bättre med mediokra recensioner och skulle åtminstone spela in sin produktionskostnad. I Snabbare än döden (1995) syntes en ensemble med Leonardo DiCaprio, Sharon Stone och Russell Crowe.[53]

Hackman medverkade tillsammans med Denzel Washington i ubåtsfilmen Rött hav (1995) som fick god kritik och en finansiell framgång.[54] Han syntes sedan i de båda komedierna Get Shorty (1995) och The Birdcage – lånta fjädrar (1996) som båda skulle bli kritikerfavoriter och prestera bra på biograferna. Den sistnämnda blev även banbrytande som en av de ledande LGBTQ-filmerna då den var först med att ta upp det tunga ämnet om AIDS-epidemin med humor.[55] Det skulle sedan gå något sämre med de två filmerna Bakom stängda dörrar (1996) och The Chamber (1996) som båda blev sågade. Han återförenades med Clint Eastwood i Absolut makt (1997) som fick blandade recensioner.[56] I Twilight (1998) spelade Hackman mot Paul Newman och filmen blev både en flopp och sågades av kritiker.[57]Hackman gjorde en röstroll i den animerade filmen Antz (1998) som skulle bli mycket väl mottagen av både kritiker och publik.[58] Han medverkade tillsammans med Will Smith i Enemy of the State (1998) där särskilt deras kemi skulle hyllas.[59]

Sista rollerna och pension

[redigera | redigera wikitext]

Hackman skulle i början av det nya årtusendet medverka i ett gäng sågade filmer som inte presterade särskilt väl däribland Under Suspicion (2000), The Replacements (2000), Heartbreakers (2001), Heist - Sista stöten (2001) och Behind Enemy Lines (2001).[60] Hackman skulle 2001 även synas i den Wes Anderson regisserade The Royal Tenenbaums där både Hackman och filmen skulle bli unisont hyllade.[61] Rollen skulle ge Hackman en Golden Globe för Bästa manliga huvudroll.[62] Han medverkade tillsammans med Dustin Hoffman, John Cusack och Rachel Weisz i De utvalda (2003) som skulle få ett mediokert mottagande. Han fick samma år mottaga Cecil B. DeMille Award på Golden Globes.[63] Han skulle sedan medverka tillsammans med Ray Romano i En president i stan (2004) vilken skulle bli både sågad och en flopp. Det är till dags datum (2024) Hackmans sista skådespelarroll.[64]

Den 7 juli 2004 gav Hackman en exklusiv intervju åt Larry King där han berättade att han inte har några som helst arbeten på gång och ingen frågat efter honom. Han sa också att han trodde att hans skådespelarkarriär var över.[65] När han 2008 lanserade sin tredje bok: Escape from Andersonville, bekräftade Hackman att han pensionerat sig från skådespelandet.[66] Han hade också fått rådet av en läkare att inte utsätta sig för stress, vilket fick honom att verkligen bestämma sig för att dra sig tillbaka.[4] Han har förutom ovanstående bok också skrivit böckerna Wake of the Perdido Star (1999) och Justice for None (2004) tillsammans med Daniel Lenihan.[66] Efter pensionen från skådespelandet har han också skrivit två böcker i eget namn: Payback at Morning Peak (2011) och Pursuit (2013).[67] Han har också varit berättarröst i två dokumentärer: The Unknown Flag Raiser of Iwo Jima (2016) och We, the Marines (2017).[68]

Privatliv

[redigera | redigera wikitext]

Hackman har varit gift två gånger. Med sin första fru Faye Maltese (1929-2017) har han tre barn, Christopher Allen, Elizabeth Jean och Leslie Anne Hackman.[69] Paret gifte sig 1956 och skilde sig efter tre deccenium, 1986.[6] 1991 gifte sig Hackman med pianisten Betsy Arakawa.[70] De bor i Santa Fe i New Mexico i ett hus som Hackman själv ritat. Hackman har ett stort intresse för arkitektur och design.[71]

Hackman är en demokrat och stödjer det demokratiska partiet. Han hamnade på presidenten Richard Nixons fiendelista och har sagt att han är särskilt stolt över det. Hackman har dock pratat varmt om den republikanska presidenten Ronald Reagan.[9]

Hackman är en cyklist.[72] 2012 blev han påkörd då han cyklade i Florida Keys.[73]

Filmografi

[redigera | redigera wikitext]

Film

[redigera | redigera wikitext]
År Titel Roll Notering
1961 Mad Dog Coll Polisman Okrediterad
1964 Lilith Norman
1966 Hawaii John Whipple
1967 Banning Tommy Del Gaddo
1967 Community Shelter Planning Donald Ross Kortfilm
1967 A Covenant with Death Alfred Harmsworth
1967 First to Fight Sergeant Tweed
1967 Bonnie och Clyde Buck Barrow
1968 För helvete, Mac! Löjtnant Walter Brill
1968 Shadow on the Land Thomas Davis TV-film
1969 Myteriet i statsfängelset Red Fraker
1969 De dödsföraktande Joe Browdy
1969 Sekundjakten Eugene Claire
1969 Förlista i rymden Buzz Lloyd
1970 Jag sjöng aldrig för min far Gene Garrison
1971 Doctors' Wives Dave Randolph
1971 De jagade Brandt Ruger
1971 French Connection – Lagens våldsamma män Jimmy 'Popeye' Doyle
1972 De kallblodiga Mary Ann
1972 SOS Poseidon Frank Scott
1972 Hetsad av snuten Sergeant Leo Holland
1973 Fågelskrämman Max Millan
1974 Avlyssningen Harry Caul
1974 Det våras för Frankenstein Harold, den blinda mannen Cameo
1974 Pionjärerna Zandy Allan
1975 French Connection II Jimmy 'Popeye' Doyle
1975 Oh, vilket sjöslag! Kibby Womack
1975 Dödligt utspel Harry Moseby
1975 De red för livet Sam Clayton
1977 Biljett till helvetet Roy Tucker
1977 En bro för mycket Major General Stanisław Sosabowski
1977 March or Die Major William Sherman Foster
1978 Superman – The Movie Lex Luthor
1980 Superman II – Äventyret fortsätter Lex Luthor
1981 Nattöppet George Dupler
1981 Reds Pete Van Wherry
1983 I skottlinjen Alex Grazier
1983 Two of a Kind Gud Röstroll, okrediterad
1983 Självmordspatrullen Överste Jason Rhodes
1983 Eureka Jack McCann
1984 Misunderstood Ned Rawley
1985 Twice in a lifetime Harry MacKenzie
1985 Target Walter Lloyd / Duncan 'Duke' Potter
1986 Power Wilfred Buckley
1986 Hoosiers Tränare Norman Dale
1987 Ingen utväg David Brice
1987 Stålmannen i kamp för freden Lex Luthor Även röst till Nuclear Man
1988 Bat*21 Överstelöjtnant Iceal Hambleton
1988 McGuinns blodshämnd Danny McGuinn
1988 En annan kvinna Larry Lewis
1988 Månsken över lugnt vatten Floyd
1988 Mississippi brinner FBI Agent Rupert Anderson
1989 I sista sekunden Sergeant Johnny Gallagher
1990 Loose Cannons Detective MacArthur 'Mac' Stern
1990 Vykort från drömfabriken Lowell Kolchek
1990 Farligt möte Robert Caulfield
1991 Class Action Jedediah Tucker Ward
1991 De sista dubbelagenterna Sam Boyd
1992 De skoningslösa Sheriff Bill 'Little Bill' Daggett
1993 Firman Avery Tolar
1993 Geronimo Brigad General George Crook
1994 Wyatt Earp Nicholas Earp
1995 Snabbare än döden John Herod
1995 Rött hav Kapten Frank Ramsey
1995 Get Shorty Harry Zimm
1996 The Birdcage – lånta fjädrar Senator Kevin Keeley
1996 Bakom stängda dörrar Dr. Lawrence Myrick
1996 The Chamber Sam Cayhall
1997 Absolut makt President Allen Richmond
1998 Twilight Jack Ames
1998 Antz General Mandible Röstroll
1998 Enemy of the State Edward "Brill" Lyle
2000 Under Suspicion Henry Hearst Även producent
2000 The Replacements Tränare Jimmy McGinty
2001 The Mexican Arnold Margolese Cameo
2001 Heartbreakers William B. Tensy
2001 Heist - Sista stöten Joe Moore
2001 Behind Enemy Lines Amiral Leslie Reigart
2001 Royal Tenenbaums Royal Tenenbaum
2003 De utvalda Rankin Fitch
2004 En president i stan Monroe 'Eagle' Cole
2016 The Unknown Flag Raiser of Iwo Jima Berättare Dokumentär
2017 We, the Marines Berättare Dokumentär

TV

[redigera | redigera wikitext]
År Titel Roll Notering
1959-1962 The United States Steel Hour Olika roller 8 avsnitt
1959-1964 Brenner Officer Richard Clayburn / Patrolman Claibourne 3 avsnitt
1961 Tallahassee 7000 Joe Lawson Avsnitt: "The Fugitive"
1961-1963 Försvarsadvokaterna Jerry Warner / Stanley McGuirk 2 avsnitt
1963 Look Up and Live Frank Collins Avsnitt: "Look Up and Live"
1963 Naked City Mr. Jasper Avsnitt: "Prime of Life"
1963 Route 66 Motorist Avsnitt: "Who Will Cheer My Bonny Bride?"
1963 The DuPont Show of the Week Douglas McCann Avsnitt: "Ride with Terror"
1963 East Side/West Side Polisman Avsnitt: "Creeps Live Here"
1966 The Trials of O'Brien Roger Nathan Avsnitt: "The Only Game in Town"
1966 Hawk Houston Worth Avsnitt: "Do Not Mutilate or Spindle"
1967 The F.B.I. Herb Kenyon Avsnitt: "The Courier"
1967 The Invaders Tom Jessup Avsnitt: "The Spores"
1967 Iron Horse Harry Wadsworth Avsnitt: "Leopards Try, But Leopards Can't"
1967 CBS Playhouse Ned Avsnitt: "My Father and My Mother"
1967 I Spy Frank Hunter Avsnitt: "Happy Birthday Everybody"
1967 Insight Holt Avsnitt: "Confrontation"
2008 Diners, Drive-Ins and Dives Sig själv Avsnitt: "Big Breakfast"

Teater

[redigera | redigera wikitext]
År Titel Roll Teater
1960-1961 The Premise Olika roller The Premise, New York
1963 Children from Their Games Charles Widgin Rochambeau Morosco Theatre, New York
1963 A Rainy Day in Newark Sidney Rice Belasco Theatre, New York
1963 Come to the Palace of Sin Uppträdare Lucille Lortel Theatre, New York
1964-1965 Any Wednesday Cass Henderson Music Box Theatre / George Abbott Theatre, New York
1964-1965 Poor Richard Sydney Caroll Helen Hayes Theatre, New York
1967 The Natural Look Dr. Barney Harris Longacre Theatre, New York
1967 Fragments / The Basement Baxter / Zach Cherry Lane Theatre, New York
1992 Death and the Maiden Roberto Miranda Brooks Atkinson Theatre, New York

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b] ”Gene Allen Hackman in Danville, Illinois, born abt.1930, in the 1940 US Federal Census”. Archives. https://www.archives.com/1940-census/gene-hackman-il-85063191. Läst 12 oktober 2024. 
  2. ^ [a b] ”Oscars golden anniversary: ‘The French Connection’ and ‘The Last Picture Show’ won 50 years ago”. Gold Derby. 29 september 2021. https://www.goldderby.com/article/2021/oscars-history-the-french-connection-the-last-picture-show/. Läst 14 oktober 2024. 
  3. ^ [a b] ”The 65th Academy Awards | 1993”. Oscars. https://www.oscars.org/oscars/ceremonies/1993. Läst 17 oktober 2024. 
  4. ^ [a b] ”Why did Gene Hackman quit acting?”. Far Out Magazine. 8 februari 2024. https://faroutmagazine.co.uk/why-did-gene-hackman-quit-acting/#:~:text=In%20a%20rare%20moment%20of,putting%20it%20under%20any%20stress”.. Läst 19 oktober 2024. 
  5. ^ ”Gene Hackman: Least likely to succeed?”. Deseret News. 18 augusti 1988. https://www.deseret.com/1988/8/18/18775376/gene-hackman-least-likely-to-succeed/. Läst 12 oktober 2024. 
  6. ^ [a b] ”Hollywood's uncommon everyman”. The New York Times. 19 mars 1989. https://www.nytimes.com/1989/03/19/magazine/hollywood-s-uncommon-everyman.html. Läst 13 oktober 2024. 
  7. ^ ”1945 Storm Lake High School”. Classmates. https://www.classmates.com/yearbooks/Storm-Lake-High-School/137921?page=32. Läst 13 oktober 2024. 
  8. ^ ”Hackman, Eugene A., Cpl”. U.S. Marines. https://marines.togetherweserved.com/usmc/servlet/tws.webapp.WebApps?cmd=ShadowBoxProfile&type=Person&ID=357785. Läst 13 oktober 2024. 
  9. ^ [a b c] ”Gene Hackman: The tormented, brawling genius of film”. The Independent. 26 januari 2020. https://www.independent.co.uk/arts-entertainment/films/features/gene-hackman-90-birthday-french-connection-unforgiven-a9295326.html. Läst 13 oktober 2024. 
  10. ^ [a b c d] ”Gene Hackman”. Encyclopaedia Britannica. https://www.britannica.com/biography/Gene-Hackman. Läst 13 oktober 2024. 
  11. ^ [a b] Shelley, Peter (2015). Gene Hackman: The Life and Work. sid. 7 
  12. ^ ”Before They Were Kings”. Vanity Fair. 15 augusti 2013. https://www.vanityfair.com/news/2004/03/gene-hackman-dustin-hoffman-hollywood. Läst 13 oktober 2024. 
  13. ^ ”Gene Hackman”. Biography. https://www.biography.com/actors/gene-hackman. Läst 13 oktober 2024. 
  14. ^ ”Six Definitive Films: The ultimate beginner’s guide to Gene Hackman”. Far Out Magazine. 30 januari 2022. https://faroutmagazine.co.uk/gene-hackman-guide-six-best-films/. Läst 14 oktober 2024. 
  15. ^ ”Nothing but a Man' and 'Lilith' Presented”. The New York Times. 21 september 1964. https://www.nytimes.com/1964/09/21/archives/nothing-but-a-man-and-lilith-presented.html. Läst 14 oktober 2024. 
  16. ^ [a b c] ”Warren Beatty: Gene Hackman Reds comments made actor tear up”. Entertainment Weekly. 15 november 2016. https://ew.com/article/2016/11/15/warren-beatty-gene-hackman-reds-comments-made-actor-tear/. Läst 14 oktober 2024. 
  17. ^ ”The Making of "The Graduate"”. Vanity Fair. Mars 2008. https://www.vanityfair.com/news/2008/03/graduate200803. Läst 14 oktober 2024. 
  18. ^ ”Pop Culture 101: Bonnie and Clyde”. TCM. 3 maj 2014. https://web.archive.org/web/20140503214159/http://www.tcm.com/this-month/article/24133%7c24138/Pop-Culture-101-Bonnie-and-Clyde.html. Läst 14 oktober 2024. 
  19. ^ ”How Bonnie and Clyde’s final scene changed Hollywood”. BBC. 14 augusti 2017. https://www.bbc.com/culture/article/20170814-how-bonnie-and-clydes-final-scene-changed-hollywood. Läst 14 oktober 2024. 
  20. ^ ”The Natural Look”. Playbill. https://playbill.com/production/the-natural-look-longacre-theatre-vault-0000006916. Läst 14 oktober 2024. 
  21. ^ ”Gene Hackman and Tresa Hughes in rehearsal for the stage production Fragments/The Basement”. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/items/e7cf6660-0a5b-0130-b02d-58d385a7b928. Läst 14 oktober 2024. 
  22. ^ ”The Gypsy Moths - behind the scenes: 1969 skydiving”. Steve Swann / Youtube. 21 oktober 2013. https://www.youtube.com/watch?v=KeeQAetUWAY. Läst 14 oktober 2024. 
  23. ^ ”You'll never watch 'The Brady Bunch' the same way again after reading these 12 facts”. MeTV. 9 juni 2016. https://www.metv.com/lists/youll-never-watch-the-brady-bunch-the-same-way-again-after-reading-these-12-facts. Läst 14 oktober 2024. 
  24. ^ ”Cates's Film, 'I Never Sang for My Father,' Begins Run"”. The New York Times. 19 oktober 1970. https://www.nytimes.com/1970/10/19/archives/catess-film-i-never-sang-for-my-father-begins-run.html. Läst 14 oktober 2024. 
  25. ^ ”The best action movies of all time”. TimeOut. 13 september 2024. https://www.timeout.com/film/the-101-best-action-movies-ever-made#the-french-connection-1971%7D. Läst 14 oktober 2024. 
  26. ^ ”After 'The French Connection,' Gene Hackman Starred as a Dirty Cop in This Forgotten Drama”. Collider. 1 juli 2024. https://collider.com/gene-hackman-cisco-pike/. Läst 15 oktober 2024. 
  27. ^ ”Watch: Revisit 1972’s Controversial ‘Prime Cut’ with Gene Hackman and Lee Marvin”. Indiewire. 31 augusti 2015. https://www.indiewire.com/news/general-news/watch-revisit-1972s-controversial-prime-cut-with-gene-hackman-and-lee-marvin-182829/. Läst 16 oktober 2024. 
  28. ^ ”Scarecrow shares Cannes Film Prize”. The New York Times. 26 maj 1973. https://www.nytimes.com/1973/05/26/archives/scarecrow-shares-cannes-film-prize.html. Läst 16 oktober 2024. 
  29. ^ ”The Conversation review – Gene Hackman is unforgettable in Coppola’s paranoid classic”. The Guardian. 4 juli 2024. https://www.theguardian.com/film/article/2024/jul/04/the-conversation-review-gene-hackman-is-unforgettable-in-coppolas-paranoid-classic. Läst 16 oktober 2024. 
  30. ^ ”Gene Hackman: Celebrating The Legendary Actor’s Movie Career In Photos”. Deadline. 9 april 2024. https://deadline.com/gallery/gene-hackman-actor-movies-photos/zandys-bride-from-left-gene-hackman-liv-ullmann-1974/. Läst 16 oktober 2024. 
  31. ^ ”Gene Hackman’s Best Action Thriller Had an Even Darker Sequel”. Collider. 7 juli 2024. https://collider.com/gene-hackman-french-connection-2/. Läst 16 oktober 2024. 
  32. ^ ”Film | Actor in 1976”. BAFTA. http://awards.bafta.org/award/1976/film/actor. Läst 16 oktober 2024. 
  33. ^ ”The Epic 3-Hour War Movie That United Sean Connery, Michael Caine, Laurence Olivier & More Classic Stars”. Screen Rant. 7 juli 2024. https://screenrant.com/a-bridge-too-far-war-movie-epic-cast-sean-connery-michael-caine/. Läst 16 oktober 2024. 
  34. ^ Making Superman: Filming The Legend. 2001 
  35. ^ ”Superman II, In first weekend, sets records”. The New York Times. 22 juni 1981. https://www.nytimes.com/1981/06/22/movies/superman-ii-in-first-weekend-sets-records.html. Läst 16 oktober 2024. 
  36. ^ ”The 54th Academy Awards | 1982”. Oscars. https://www.oscars.org/oscars/ceremonies/1982. Läst 16 oktober 2024. 
  37. ^ ”'Uncommon Valor' An Uncommon Hit”. Sarasota Herald-Tribune. 15 februari 1984. https://news.google.com/newspapers?nid=1755&dat=19840215&id=ZroeAAAAIBAJ&sjid=vGgEAAAAIBAJ&pg=4384,5249915. Läst 16 oktober 2024. 
  38. ^ ”Under Fire”. Time Out. 10 september 2012. https://www.timeout.com/movies/under-fire-1. Läst 16 oktober 2024. 
  39. ^ ”Sight and Sounds Greatest Films Poll 2012”. BFI. https://web.archive.org/web/20120820050249/http://explore.bfi.org.uk/sightandsoundpolls/2012/voter/347. Läst 16 oktober 2024. 
  40. ^ Lawrence Cohn (5 oktober 1988). ”Acting Jobs Steadiest Since Studio Era”. Variety. 
  41. ^ ”Golden Globes, USA - 1986 Awards”. IMDB. https://www.imdb.com/event/ev0000292/1986/1. Läst 16 oktober 2024. 
  42. ^ ”The 25 Greatest Sports Movies Ever”. New York Daily News. 1 september 2009. https://web.archive.org/web/20091216124654/http://www.nydailynews.com/sports/galleries/the_25_greatest_sports_movies_ever/the_25_greatest_sports_movies_ever.html. Läst 16 oktober 2024. 
  43. ^ ”Page 2's Top 20 Sports Movies of All-Time”. ESPN. 8 juni 2010. https://www.espn.com/page2/movies/s/top20/fulllist.html. Läst 16 oktober 2024. 
  44. ^ ”The 50 Greatest Sports Movies Of All Time!”. Sports Illustrated. 4 augusti 2003. https://web.archive.org/web/20100729152903/http://sportsillustrated.cnn.com/vault/article/magazine/MAG1029256/index.htm. Läst 16 oktober 2024. 
  45. ^ Andersen, Christopher (2008). Somewhere in Heaven: The Remarkable Story of Dana and Christopher Reeve. sid. 38 
  46. ^ ”The 61st Academy Awards | 1989”. Oscars. https://www.oscars.org/oscars/ceremonies/1989. Läst 17 oktober 2024. 
  47. ^ ”Loose Cannons”. Rotten Tomatoes. https://www.rottentomatoes.com/m/loose_cannons. Läst 17 oktober 2024. 
  48. ^ ”‘Postcards From the Edge’ (R)”. The Washington Post. 14 september 1990. https://www.washingtonpost.com/wp-srv/style/longterm/movies/videos/postcardsfromtheedgerhinson_a0a998.htm. Läst 17 oktober 2024. 
  49. ^ ”Company Business (1991) Review/Film; Ex-Spies in Double Trouble”. The New York Times. 25 april 1992. https://www.nytimes.com/1992/04/25/movies/review-film-ex-spies-in-double-trouble.html. Läst 17 oktober 2024. 
  50. ^ ”How Clint Eastwood convinced Gene Hackman to break a promise and win an Oscar”. Far Out Magazine. 11 september 2024. https://faroutmagazine.co.uk/how-clint-eastwood-convinced-gene-hackman-to-break-a-promise-and-win-an-oscar/. Läst 17 oktober 2024. 
  51. ^ ”The Firm”. Box Office Mojo. https://www.boxofficemojo.com/release/rl2186511873/weekend/. Läst 17 oktober 2024. 
  52. ^ ”Wyatt Earp”. Variety. 20 juni 1994. https://variety.com/1994/film/reviews/wyatt-earp-1200437510/. Läst 17 oktober 2024. 
  53. ^ ”Leonardo DiCaprio's Quick and the Dead Paycheck Came Out of Sharon Stone's Salary”. TooFab. 31 mars 2021. https://toofab.com/2021/03/31/sharon-stone-leonardo-dicaprio-quick-and-the-dead/. Läst 17 oktober 2024. 
  54. ^ ”Crimson Tide”. Box Office Mojo. https://www.boxofficemojo.com/release/rl1095599617/weekend/. Läst 18 oktober 2024. 
  55. ^ ”The Birdcage at 25: a gay comedy that broke boundaries”. BBC. 11 mars 2021. https://www.bbc.com/culture/article/20210310-the-birdcage-at-25-a-pioneering-moment-in-mainstream-cinema. Läst 18 oktober 2024. 
  56. ^ ”Absolute Power: A Whole New Meaning for Executive Privilege”. The New York Times. 14 februari 1997. https://www.nytimes.com/1997/02/14/movies/a-whole-new-meaning-for-executive-privilege.html. Läst 18 oktober 2024. 
  57. ^ ”Twilight (1998)”. The Numbers. https://www.the-numbers.com/movie/Twilight-(1998)#tab=summary. Läst 18 oktober 2024. 
  58. ^ ”Antz' Distinctive, Delightful”. Chicago Tribune. 2 oktober 1998. https://web.archive.org/web/20141227153157/http://articles.chicagotribune.com/1998-10-02/entertainment/9810020021_1_antz-star-drone. Läst 18 oktober 2024. 
  59. ^ ”‘Enemy’ Has a Little Secret: Let the (Nifty) Chase Begin”. Los Angeles Times. 20 november 1998. https://www.latimes.com/archives/la-xpm-1998-nov-20-ca-45382-story.html. Läst 18 oktober 2024. 
  60. ^ ”Here's one we saw earlier”. The Guardian. 25 november 2001. https://www.theguardian.com/film/2001/nov/25/davidmamet. Läst 18 oktober 2024. 
  61. ^ ”Anderson's majestic 'Tenenbaums' / Hackman at his finest in funny, affecting film”. SF Gate. 12 juli 2002. https://www.sfgate.com/movies/article/Anderson-s-majestic-Tenenbaums-Hackman-at-his-2797206.php. Läst 18 oktober 2024. 
  62. ^ ”Royal Tenenbaums, The”. Golden Globes. https://goldenglobes.com/film/royal-tenenbaums-the/. Läst 18 oktober 2024. 
  63. ^ ”Gene Hackman to Receive HFPA'S Cecil B. DeMille Award At 60th Annual Golden Globe Awards to be Telecast Live on NBC on Sunday, Jan. 19, 2003”. Business Library. 14 november 2002. https://archive.ph/20120709200148/http://findarticles.com/p/articles/mi_m0EIN/is_2002_Nov_14/ai_94221542. Läst 18 oktober 2024. 
  64. ^ ”Cameron Diaz and other celebs who have retired from stage and screen”. AZ Central. 4 april 2018. https://eu.azcentral.com/story/entertainment/movies/2018/04/04/cameron-diaz-and-other-celebs-who-have-retired/480732002/. Läst 18 oktober 2024. 
  65. ^ ”Larry King Goes One-on-One with Gene Hackman”. CNN Larry King Live - Transcript. 7 juli 2004. https://transcripts.cnn.com/show/lkl/date/2004-07-07/segment/01. Läst 19 oktober 2024. 
  66. ^ [a b] ”Just a Minute With: Gene Hackman on his retirement”. Reuters. 5 juni 2008. https://web.archive.org/web/20100413115115/http://in.reuters.com/article/lifestyleMolt/idINN0429553020080605. Läst 19 oktober 2024. 
  67. ^ ”‘Payback at Morning Peak’: Actor Gene Hackman revisits the West — as a writer”. The Seattle Times. 30 juli 2011. https://www.seattletimes.com/entertainment/books/payback-at-morning-peak-actor-gene-hackman-revisits-the-west-8212-as-a-writer/. Läst 19 oktober 2024. 
  68. ^ ”'Marine for Life' Gene Hackman Narrates the Story of the USMC”. Military. 20 december 2018. https://www.military.com/undertheradar/2018/12/20/marine-life-gene-hackman-narrates-story-usmc.html. Läst 19 oktober 2024. 
  69. ^ ”In Step with Gene Hackman”. Parade. 30 december 2001. https://news.google.com/newspapers?nid=1350&dat=20011230&id=Rg4wAAAAIBAJ&pg=2998,4869880. Läst 17 oktober 2024. 
  70. ^ ”Gene Hackman's Novel Idea”. AARP. 8 september 2011. http://www.aarp.org/entertainment/arts-leisure/info-09-2011/gene-hackman.html. Läst 17 oktober 2024. 
  71. ^ ”Gene Hackman’s House in Santa Fe”. Architectural Digest. 1 april 1990. https://www.architecturaldigest.com/story/gene-hackman-santa-fe-home. Läst 17 oktober 2024. 
  72. ^ ”Catch 88-Year-Old Gene Hackman Cruising Around Santa Fe on His New E-bike”. Men's Journal. 12 december 2018. https://www.mensjournal.com/gear/catch-88-year-old-gene-hackman-cruising-around-santa-fe-on-his-new-e-bike. Läst 19 oktober 2024. 
  73. ^ ”Gene Hackman struck by car while riding bike”. CNN. 13 januari 2012. https://edition.cnn.com/2012/01/13/showbiz/hackman-accident/index.html. Läst 19 oktober 2024. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Gene_Hackman&oldid=56151202”