Olof Palme

Uppslagsordet "Palme" leder hit. För andra personer med namnet Palme, se Palme (efternamn). För andra betydelser, se Palme (olika betydelser) och Olof Palme (olika betydelser).

Olof Palme
Sveriges statsminister
Tid i befattningen 14 oktober 1969–8 oktober 1976
Monark	Gustaf VI Adolf Carl XVI Gustaf
Ställföreträdare	Gunnar Sträng
Företrädare	Tage Erlander
Efterträdare	Thorbjörn Fälldin
Tid i befattningen 8 oktober 1982–28 februari 1986
Monark	Carl XVI Gustaf
Ställföreträdare	Ingvar Carlsson
Företrädare	Thorbjörn Fälldin
Efterträdare	Ingvar Carlsson
Socialdemokraternas partiordförande
Tid i befattningen 1 oktober 1969[1]–28 februari 1986
Företrädare	Tage Erlander
Efterträdare	Ingvar Carlsson
Nordiska rådets president
Tid i befattningen 1 januari 1979–31 december 1979
Företrädare	Trygve Bratteli
Efterträdare	Matthías Árni Mathiesen
Sveriges utbildningsminister
Tid i befattningen 29 september 1967–14 oktober 1969
Statsminister	Tage Erlander
Företrädare	Ragnar Edenman
Efterträdare	Ingvar Carlsson
Sveriges kommunikationsminister
Tid i befattningen 25 november 1965–29 september 1967
Statsminister	Tage Erlander
Företrädare	Gösta Skoglund
Efterträdare	Svante Lundkvist
Född	Sven Olof Joachim Palme 30 januari 1927 Svea artilleriregementes församling, Östermalm, Stockholm, Sverige
Död	28 februari 1986 (59 år) Sveavägen–Tunnelgatan, Stockholm, Sverige
Gravplats	Adolf Fredriks kyrkogård (59°20′15,4″N 18°03′37,4″Ö / 59.33333°N 18.05000°Ö / 59.33333; 18.05000)
Nationalitet	Svensk
Politiskt parti	Socialdemokraterna
Alma mater	Kenyon College (filosofie kandidat; 1948) Stockholms högskola (juristexamen; 1951)
Yrke	Jurist, politiker
Ministär	Regeringen Palme I, II
Residens	Västerlånggatan 31
Maka	Jelena Rennerova (1949–1952; senare gift Zetterström) Lisbeth Palme (1956−1986; hans död)
Barn	Joakim, Mårten och Mattias
Föräldrar	Gunnar Palme (far) Elisabeth von Knieriem (mor)
Namnteckning
Webbplats	Olof Palme International Center
Militärtjänst
I tjänst för	Sverige
Försvarsgren	Kavalleriet
Tjänstetid	1945–1947 (i armén) 1947–1977 (som reserv)
Grad	Löjtnant (reservofficer)
Enhet	Svea artilleriregemente

Sven Olof Joachim Palme ([svɛn ˈûːlɔf ˈjoaˌkʰimˀ ˈpâlːmɛ] ( lyssna)), född 30 januari 1927 på Östermalm i Stockholm, död 28 februari 1986 i Stockholm, var en svensk socialdemokratisk politiker. Han var Sveriges statsminister 1969–1976 och från 1982 fram till sin död 1986 samt ledde Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) från 1969 till sin död. Under sin tid som oppositionsledare tjänstgjorde han som särskild medlare för FN i Iran–Irak-kriget. Han var utbildad jurist.

Palme mördades den 28 februari 1986 på Sveavägen i Stockholm. Det var det första mordet i sitt slag i modern svensk historia.^[2] Tidigare svenska statsledare som också blivit mördade var kungar som Erik XIV och Gustav III.^[3]

Olof Palme föddes i Svea Artilleriregementes församling på Östermalm i Stockholm och växte upp i familjens våning på Östermalmsgatan 36. Hans föräldrar var Gunnar Palme (1886–1934), verkställande direktör för försäkringsbolaget Thule, och Elisabeth von Knieriem (1890–1972), som var dotter till Woldemar von Knieriem och som föddes i Livland men kom 1915 som flykting till Sverige. Farmodern Hanna von Born var av finlandssvensk adel.

Som fyraåring talade Palme franska med sin barnsköterska, tyska med sin mor och svenska med sina syskon.^[4] Han talade även ryska med sina kusiner.^{[källa behövs]} Somrarna tillbringades på morföräldrarnas gård Skangal, tio mil nordost om Riga.^[5] Olof Palmes syskon var Claës Palme (1917–2006), Catharina Palme Nilzén (1920–2002) och halvbrodern Sture Gunnarsson (1911–2005). Olof Palme var sonson till Sven Palme, verksam i samma försäkringsbolag som Palmes far, samt brorson till historikern Olof Palme (1884–1918) och vidare kusin till Sven Ulric Palme och syssling till Ulf Palme.

Palme tillbringade sina första skolår i Beskowska skolan på Östermalm i Stockholm, där han började direkt i andra klass våren 1934.^[6] Vid tio års ålder skrevs han in vid Sigtuna humanistiska läroverk. Under åren på Sigtuna hade han ett stort idrottsintresse och spelade bandy som målvakt i samma lag som journalisten Hemming Sten.^[7] 1944 avlade han studentexamen med genomsnittsbetyget A och började därefter skriva i Svenska Dagbladet.^[4] Han skrev bland annat recensioner och reportage under signaturen SOJ^[8] (Sven Olof Joachim). Hösten 1944 ryckte Palme in till militärtjänstgöring vid sjätte skvadronen vid Norrlands dragonregemente (K 4) i Umeå. Han började sedan på aspirantskolan vid Livregementets husarer (K 3) i Skövde och blev efter några månader sergeant och i november 1948 fänrik i kavalleriets reserv.

Efter krigsslutet fortsatte Palme sina studier i USA, där han 1948 blev Bachelor of Arts vid Kenyon College. Där tillhörde han skollaget i fotboll.^[4][9] Under sin akademiska studietid reste han runt i USA. Han återvände till Sverige där han studerade juridik och avlade juristexamen vid Stockholms högskola 1951. Under sina studieår där var Palme medlem i Socialdemokratiska studentklubben i Stockholm (SSK). År 1952 blev Palme ordförande i Sveriges förenade studentkårer,^[4] ett uppdrag han innehade under ett år. Åren 1953–1954 arbetade han som förste byråsekreterare vid Försvarsstaben i statsminister Tage Erlanders regering. Sommaren 1955 genomgick Palme en stridskurs för ryttartruppchefer och blev på nyåret 1956 befordrad till löjtnant i kavalleriets reserv.

Palme hade, enligt honom själv, blivit socialdemokrat genom tre viktiga händelser. Den första av de tre händelserna han avsåg var skattedebatten i Stockholms konserthus 1947 mellan socialdemokraten Ernst Wigforss, Högerpartiets Jarl Hjalmarson och Folkpartiets Elon Andersson; den andra var USA-vistelsen 1948, då de stora klassklyftorna där uppdagades för honom. Det tredje var en Asien-resa 1953, när han ställdes inför kolonialismens konsekvenser.

År 1954 avancerade Palme i Regeringskansliet och blev sekreterare i Statsrådsberedningen, fram till 1961. Åren 1961–1963 var Palme byråchef där. Han var styrelseledamot för ABF 1955–1961. Palme valdes in i riksdagens första kammare 1958–1968 för socialdemokraterna i Jönköpings län, och i andra kammaren för Stockholms stad 1969–1970. Han satt i Nämnden för Internationellt Bistånd (NIB) 1962–1963, Vuxenutbildningsdelegationen från 1961 samt Arbetsgruppen för svensk utlandshjälp från 1962.^[10] Ett av hans första viktigare uppdrag var som ordförande för Studiesociala utredningen 1959–1963 samt Studiehjälpsutredningen 1962–1963.^[11][12] Palme satt i Energirådet 1973–1976 och 1982 samt i Barn- och ungdomsdelegationen 1982–1986.

Palme inträdde i regeringen 19 november 1963 som konsultativt statsråd i Statsrådsberedningen och 25 november 1965 utsågs han till statsråd och chef för Kommunikationsdepartementet, för att därefter avancera till posten som ecklesiastikminister 29 september 1967. Palme blev sålunda Sveriges siste ecklesiastikminister eftersom departementet 1968 bytte namn till Utbildningsdepartementet. Därefter titulerades han utbildningsminister. Den 1 oktober 1969 valdes Palme till ny partiordförande för Socialdemokraterna efter Tage Erlander vid partikongressen i Folkets hus i Stockholm.^[1]

Den 14 oktober 1969 tillträdde Palme posten som Sveriges statsminister.^[1] Som statsminister gjorde han sig känd som kritiker av USA:s militära intervention i Vietnam.

Efter riksdagsvalet 1973 kunde Palme sitta kvar som statsminister, men valet resulterade i den så kallade lotteririksdagen (s+vpk: 175 mandat; c+m+fp: 175 mandat). Under mandatperioden 1973–1976 kunde regeringen Palme ändå driva igenom några betydelsefulla reformer, bland annat lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) och lagen om en allmän föräldraförsäkring. 1975 trädde den nya författningen i kraft, vilket bland annat innebar att monarkens uppgifter kraftigt beskars (till exempel vid regeringsbildningen). Om Sverige till namnet ännu var en monarki, var det i praktiken snarast en republik. Monarkins framtida status hängde därför, med Palmes egna ord, bara på "ett penndrag".

Efter valet 1976, då kärnkraftsfrågan kom i fokus och de borgerliga fick majoritet, tvingades socialdemokraterna och Palme att avgå (officiellt 8 oktober 1976). Vid denna tid hamnade Palme i stora bekymmer gällande den så kallade Geijeraffären, där han först kraftfullt dementerade journalisten Peter Bratts uppgifter om Geijers kontakter med en prostituerad för att därefter offentligt vidgå dem. Valet 1979 innebar ännu ett nederlag för socialdemokraterna eftersom man inte lyckades återerövra regeringsmakten, men Palmes ställning inom partiet var trots detta ohotad.

År 1980 utsågs Palme till FN:s medlare i Iran–Irak-kriget. Den 1 mars 1982 lämnade Palmekommissionen sin rapport om medlingen mellan Iran och Irak.

Efter socialdemokraternas valseger 1982 innehade han åter statsministerämbetet från 8 oktober.

Som socialdemokratisk statsminister hamnade Palme i skarp konflikt med näringslivets företrädare, då riksdagen 1983 beslöt om införandet av löntagarfonderna, som av dessa sågs som ett sätt att socialisera Sveriges företag. Åren 1985–1986 uppstod även slitningar med ledande militärer (kommendörkapten Hans von Hofsten med flera) som, med anledning av de förmodat sovjetiska ubåtskränkningarna, ansåg honom alltför svag i agerandet gentemot Sovjetunionen, samtidigt som de förklarade att de saknade förtroende för honom personligen. Palme själv hävdade att han verkade för freden.

Palme sköts på Tunnelgatan vid Sveavägen, utanför affären Dekorima i centrala Stockholm klockan 23.21 den 28 februari 1986 när han tillsammans med sin hustru Lisbeth Palme skulle ta en promenad hem efter att ha sett Bröderna Mozart på biografen Grand. Han fördes till Sabbatsbergs sjukhus där han konstaterades död när ambulansen anlände klockan 00.06 den 1 mars 1986 och obducerades samma dag av Milan Valverius. Den största svenska polisinsatsen i modern tid sattes in för att så snabbt som möjligt försöka lösa mordet. Många uppseendeväckande turer följde, skandaler och polisiära misslyckanden. Många^[vilka?] menade att utredningsarbetet uppvisade stora brister i polisens sätt att arbeta och att de motsättningar, som fanns mellan olika myndigheter och personer, förhindrade ett effektivt utredningsarbete.

Begravningen ägde rum den 15 mars 1986. Begravningsceremonin ägde rum i Stockholms stadshus och var en så kallad borgerlig begravning. Det var därför ingen präst som höll i begravningen och religiösa symboler saknades. Ett undantag kunde utgöras av att en barnkör sjöng Härlig är jorden som är en kristen psalm. I övrigt ersattes religiös symbolik med budskap om bland annat fred. Bland de som höll tal fanns förutom kung Carl XVI Gustaf och statsminister Ingvar Carlsson även bland annat Anna Lindh som då representerade Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund men även FN:s generalsekreterare Javier Pérez de Cuéllar och Willy Brandt som tidigare varit Västtysklands förbundskansler och vid tillfället var ordförande för Socialistinternationalen. I publiken fanns representanter för 120 länder. En anmärkningsvärd detalj var att Västtysklands förbundskansler Helmut Kohl och Östtysklands ledare Erich Honecker satt bredvid varandra. Efter ceremonin i stadshuset transporterades kistan på en katafalkvagn till Adolf Fredriks kyrka där gravsättningen sedan ägde rum. Gravsättningen skedde däremot enligt kristen tradition och var alltså inte borgerlig. Den genomfördes av biskop Krister Stendahl och hans företrädare Lars Carlzon.

I december 1988 anhölls Christer Pettersson som misstänkt för mordet. Denne dömdes också i juli 1989 av Stockholms tingsrätt som skyldig. Domen överklagades och han frikändes i november samma år av en enig hovrätt. Misstankarna mot Pettersson kvarstod dock och resning begärdes av riksåklagaren i december 1997. Denna begäran avslogs dock av Sveriges högsta domstol den 28 maj 1998. Vid en pressträff den 10 juni 2020 utpekades den avlidne Stig Engström, som Olof Palmes troliga mördare av chefsåklagare Krister Petersson. Petersson menade att det var svårt att komma förbi Stig Engström som mördaren.^[13]

Mordet på Sveriges statsminister blev ett nationellt trauma och en väckarklocka för svenskarna, att situationen i världen hade förändrats. Det påverkade även andra länder som en påminnelse om mordet på USA:s president John F. Kennedy 1963. Händelsen kom under lång tid att sätta sin prägel på samhällsdebatten och vad som måste göras för att öka ländernas säkerhet mot olika typer av attentat mot enskilda personer i ledande ställning och centrala samhällsfunktioner.

Olof Palme är gravsatt bredvid sin hustru Lisbeth på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm.

Olof Palme var 1949–1952 gift med Jelena Rennerová i ett skenäktenskap för att ge henne möjlighet att lämna Tjeckoslovakien efter Pragkuppen 1948;^[4] hon utbildade sig till läkare och gifte om sig med Rolf Zetterström. Palme ingick nytt äktenskap 9 juni 1956 med barnpsykologen Lisbeth Beck-Friis och de bosatte sig i det då nybyggda radhusområdet på Tornedalsgatan 18 och efter 1969 i närliggande Atlantisområdet på Lövångersgatan 31 i Vällingby.^[14] År 1983 flyttade familjen till Västerlånggatan 31 i Gamla stan. Olof och Lisbeth Palme fick tre söner: Joakim, Mårten och Mattias.^[4]

Palme var under sin karriär en kontroversiell politiker som dominerade svensk politik under den senare delen av sitt liv. I vissa kretsar var han avskydd (man talar om så kallat "Palmehat"), medan han var mycket populär bland andra. Palme uppfattades som polariserande. Han var en person som väckte starka känslor både för och emot såväl nationellt som inom den internationella politiken.

Palme engagerade sig starkt för utvecklingsländerna. Ett exempel på detta är att under åren 1965–1989 var 37 procent av alla officiella besök till och från Sverige med utvecklingsländer och 24 procent med Västeuropa. Efter 1990 sjönk antalet för tredje världen-länder till 18 procent, medan utbytet med Västeuropa ökade till 60 procent.

Palme var uttalat kritisk mot diktaturer, såsom de kommunistiska regimerna i Östeuropa:

"Folkdemokratierna i Östeuropa upprättades en gång i hägnet av den sovjetiska ockupationsmakten. Dessa regimer hade inte något folkligt stöd. I den mån en folklig legitimitet fanns, så gick den snabbt förlorad. Dessa länder har sedan dess lidit av ekonomiska problem, politisk ofrihet och en stel byråkrati. Några framtidshopp utgör de icke." ^[15]

Han såg det dock som viktigt att ha en dialog även med dessa länder, för att möjliggöra förändring.^[16]

Upptrappningen av de amerikanska krigsinsatserna i Vietnam 1965 ledde i Sverige, liksom många andra länder, till demonstrationer under våren och sommaren mot kriget. Den 30 juli 1965 höll Palme, som då var konsultativt statsråd samt tillförordnad utrikesminister i Tage Erlanders regering, ett tal vid den socialdemokratiska Broderskapsrörelsens kongress i Gävle där han riktade hård kritik mot USA:s Vietnampolitik.^[17] Från amerikanskt håll, liksom från företrädare för den borgerliga oppositionen i Sverige, framfördes kritik mot Palmes tal.^[17] Folkpartiledaren Bertil Ohlin uttalade farhågor för den svenska neutralitetspolitiken.^[17] Även bland socialdemokrater riktades kritik, bland annat från riksdagsledamoten Kaj Björk som talade om förenklingar, oklarheter och ensidigheter i Palmes tal. Efter det att debatten om innebörden av Palmes tal tagit fart gick utrikesminister Torsten Nilsson och statsminister Tage Erlander ut och förklarade att vad Palme sagt var regeringens uppfattning.^[17] Palme skulle senare komma att hårt kritisera USA i jultalet om Hanoi 1972. Phạm Văn Đồng, premiärminister i det kommunistiska Nordvietnam och senare även i Vietnam, beskrevs av Palme som "en vis och enkel man, som förenar det bästa i den asiatiska kulturen med det bästa i den franska kulturen".^[18]

Palme var motståndare till kommunism.^{[förtydliga][19]} Till exempel hade han under åren 1949–1952 varit gift med Jelena Rennerová (senare gift med Rolf Zetterström) från Tjeckoslovakien i ett skenäktenskap med syfte att ge henne möjlighet att lämna sitt land efter kommunisternas kupp.^[4] Senare kritiserade han Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1968 och Sovjetunionens invasion till Afghanistan 1979.

Som statsminister fick Palme dock stundtals kritik, bland annat från den borgerliga oppositionen, för vad kritikerna uppfattade som undfallenhet gentemot Sovjetunionen. Palme i sin tur kritiserade vid flera tillfällen borgerliga politiker som han ansåg gick för långt i sin kritik mot Sovjetunionen. Bland annat anklagade han dessa för att teckna "djävulsbilder" (av Sovjetunionen) och bedriva "hets mot Sovjet".^[20] Under en utrikespolitisk debatt i riksdagen 1983 anklagade han företrädare för Moderaterna för att hemfalla åt "den korstågsanda i syfte att befria Östeuropa som härskade på konservativt håll i väst under det kalla kriget".^[21] Inför Socialdemokraternas partikongress 1984 uttalade Palme att "vi sysslar inte med antisovjetism".^[22]

När Aleksandr Solzjenitsyn tilldelades Nobelpriset i litteratur 1970 och inte kunde resa till Stockholm för att motta priset, på grund av risken att han då skulle berövas sitt sovjetiska medborgarskap, vägrade Palme att gå med på ett förslag om att hålla en ceremoni med prisutdelning på den svenska ambassaden i Moskva. Palme menade att en sådan ceremoni kunde skada relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen. Palme fick för detta skarp kritik från bland andra författaren Vilhelm Moberg (se vidare Solzjenitsynaffären).

Som förste västeuropeiske regeringschef företog Palme i juni 1975 ett officiellt besök i Kuba. Den 29 juni 1975 höll han tillsammans med Fidel Castro ett tal inför hundratusentals människor i staden Santiago de Cuba.^[23] I sitt tal sa Palme bland annat att "vad Kuba har lärt oss är att förtryckarna till slut störtas, att folkets krav ej kan förkvävas" (Palme syftade här på Fulgencio Batistas regim, inte Castros).^[23] Talet avslutades med orden: "Leve vänskapen mellan Sverige och Kuba! Leve solidariteten mellan folken! Leve det självständiga och oberoende Kuba!".^[23] I en gemensam kommuniké som utfärdades dagen efter massmötet meddelade Palme och Castro att samtalen hade präglats av "stor sympati och ömsesidig förståelse och att åsiktsöverensstämmelse i de frågor som behandlats rådde".^[24] I kommunikén fanns även ett avsnitt där utvecklingen i Vietnam (efter det kommunistiska maktövertagandet i Sydvietnam) samt i Kambodja (under Röda khmererna) kommenterades. De två ledarna uttalade där sin glädje över att frihetskampen för "de vietnamesiska och kambodjanska folken [...] hade krönts med seger". Röda khmerernas maktövertagande beskrevs som "en stor seger för folkets rätt att bestämma sitt eget öde".^[25] På sommaren 1975 hade Röda khmererna utrymt de stora städerna, deporterat ungefär halva landets befolkning och inlett det folkmord i vilket nära två miljoner människor mördades.^[25]

I juni 1984 genomförde Palme ett officiellt besök i Östtyskland (DDR), där han mötte landets ledare Erich Honecker i Stralsund. Efter mötet meddelade Palme att "med Honecker fick jag mycket god kontakt. Jag tror att han uppriktigt vill nedrustning".^[26] Varken i det tal som Palme höll i anslutning till mötet eller i samtal ledarna emellan uttalades dock någon kritik mot den östtyska regimen eller bristen på mänskliga fri- och rättigheter i landet, utan han fokuserade på nedrustning och internationell avspänning, vilket ledde till kritik mot Palme i flera borgerliga ledarsidor.^[27][28][29]

Palme riktade vid flera tillfällen stark kritik mot olika militärdiktaturer i bland annat Latinamerika och Sydeuropa, däribland Spanien (under Francisco Franco), Chile (under Augusto Pinochet) och Grekland (under Georgios Papadopoulos). I ett av sina mest kända tal, som hölls vid Socialdemokraternas partikongress den 28 september 1975, fördömde han Francoregimen i Spanien som "dessa satans mördare". Bakgrunden var att regimen dagen innan låtit avrätta tre medlemmar av den väpnade marxist-leninistiska gruppen FRAP samt tre medlemmar ur den baskiska separatistgruppen ETA.

Vid Socialdemokraternas partikongress 1969 ställde sig partiet, efter ett förslag från utrikesminister Torsten Nilsson, i praktiken neutralt i konflikten mellan Israel och arabstaterna.^[30] Den nya hållningen motiverades med hänsyn till Gunnar Jarrings uppdrag som medlare för FN i konflikten.^[30]

Även under Jom Kippurkriget 1973 valde regeringen Palme en neutral hållning, även om utrikesminister Krister Wickman i FN:s generalförsamling den 11 oktober 1973 gjorde uttalanden som av flera journalister tolkades som kritik av Israel.^[30]

I november 1974 träffade Palme, som första västerländske regeringschef, den palestinske ledaren Yassir Arafat i Algeriet.^[31][32] I april 1983 mottogs Arafat av Palme i Stockholm^[33] tillsammans med Anker Jörgensen och Gro Harlem Brundtland.

I samband med kriget mellan Israel och Libanon 1982 gick Palme, som då var i opposition men tre månader senare skulle återkomma som statsminister, till hårt angrepp mot Israel. I ett tal vid TCO:s kongress den 1 juli 1982 jämställde han israelernas behandling av palestinska barn vid flyktinglägren i Libanon med nazisternas behandling av judiska barn i förintelselägren under andra världskriget.^[34]

När sjuttioårsjubileet av Raoul Wallenberg firades i Israel i maj 1983 valde regeringen Palme att inte skicka någon officiell svensk representation till firandet med motiveringen att en sådan vore "omöjlig" eller "olycklig" eftersom Sverige och Wallenberg då kunde kopplas till Israel som stat.^[35]

1974 besökte Abd as-Salam Jalloud, premiärminister i Muammar al-Gaddafis Libyen, Sverige. Palme beskrev då denne som "min vän Jalloud".^[36]

I maj 1980 besökte Palme Iran, som sedan den Islamiska revolutionen 1979 styrdes av en regim ledd av Ruhollah Khomeini, under ett tvådagarsbesök tillsammans med Österrikes förbundskansler Bruno Kreisky och den spanske socialistledaren Felipe González.^[37] Efter hemkomsten höll Palme en presskonferens i riksdagen där han berättade om sina intryck från resan. Palme sa då bland annat att Khomeinis regim "med pedantisk noggrannhet försöker bygga upp sina demokratiska institutioner".^[38][39]

De starka känslorna kring Palmes person berodde till stor del på hans utrikespolitiska ställningstaganden, till exempel för Kuba under Fidel Castro, för Chiles president Salvador Allende, mot den sovjetiska interventionen som slog ned Pragvåren, mot Francoregimen i Spanien ("satans mördare", som han kallade regimen) men också mot USA för dess inblandning i Vietnamkriget. Efter det berömda jultalet 1972, då han bland annat jämförde bombningarna av Hanoi med nazisternas illdåd i Oradour-sur-Glane, lät Vita Huset ambassadörsposten i Stockholm stå tom under en tid.

Palmes kontroversiella engagemang i Sydafrikafrågan, där han var på kollisionskurs med många västliga regeringar (till exempel Thatchers och Reagans) samt en stor del av den svenska högern, har av många konspirationsteoretiker kopplats till mordet.^{[källa behövs]}

År 1983 bildade Palme det så kallade sexnationsinitiativet. Det utgjordes av stats- och regeringschefer från sex länder och fem kontinenter som verkade för kärnvapennedrustning. I detta ingick presidenter och premiärministrar från Indien, Grekland, Argentina, Mexiko och Tanzania. Förutom Palme själv, avlöst av Ingvar Carlsson, ingick Indira Gandhi och Andreas Papandreou i gruppen. Arbetet upphörde 1989 på grund av det förändrade politiska läget mellan öst- och västblocken. ^[40]

Sverige hade redan på 1960-talet, som första land i västvärlden, börjat ge ekonomiskt stöd till olika antikolonialistiska befrielserörelser i Afrika, bland annat ANC i Sydafrika, i Namibia, Rhodesia, Angola, Mocambique och Guinea-Bissau.

Palme var starkt kritisk mot apartheidregimen i Sydafrika. Förutom det ekonomiska stödet till motståndsrörelsen ANC förespråkade han också ekonomiska sanktioner gentemot regimen. För denna politik fick han stöd i bland annat Förenta nationerna och i Socialistinternationalen.

Under Palmes tid som partiordförande, från 1969 till 1986, hade partiet både rekordhöga och rekordlåga opinionssiffror. Under en kort period strax efter att han blivit vald till partiordförande år 1969 visade en opinionsundersökning från Sifo att partiet låg på ovanligt höga 55 procent. En annan av Sifos undersökningar år 1976 visade att partiet låg på 38 procent.^[41]

Palme fick under sin tid som partiordförande hantera mer turbulens och politiska motgångar än sina företrädare. Redan under hans första valrörelse år 1970 hade Socialdemokraternas opinion påverkats negativt av LKAB-konflikten, som var en vild strejk vid det statliga gruvbolaget LKAB i Sverige. År 1970 skulle dessutom komma att bli ett rekordår för antalet vilda strejker i Sverige med hela 125 stycken. Denna till synes explosionsartade ökning av vilda strejker bidrog möjligtvis också till att minska opinionen för Socialdemokraterna. Dessutom innebar den nya spärren till riksdagen på fyra procent att partiet förlorade cirka två procentenheter till VPK (blocket som helhet förlorade 3 procent, men Socialdemokraterna förlorade nästan 5 procent), vilket garanterade det lilla partiets plats i riksdagen. I slutändan förlorade Socialdemokraterna den egna majoriteten, men vann ändå tillsammans med kommunisterna över hälften av rösterna och 10 mandat över det borgerliga blocket. Efter den vilda strejken påbörjade Palme en personlig process med att utarbeta framtida reformer gällande arbetslivet, som skulle fortsätta i flera år framåt. Flera viktiga reformer blev dock färdiga först till valrörelsen år 1973.^[42]

Efter valet 1970 hade opinionen legat nära valresultatet för Socialdemokraterna ända till slutet på år 1971 då man sjönk ner mot 40 procent, och i början på år 1972 sjönk man under. Detta sammanföll i takt med att de vilda strejkerna fortsatte och att inflationen ökade priserna på livsmedel.^[41]

Mellan slutet på år 1973 till år 1975 stiftades välkända reformer, trots ett dödläge i riksdagen, speciellt reformer gällande arbetsmiljön och anställning såsom LAS, vilket gynnade partiets opinion starkt. Under senare halvåret 1974 och första halvåret 1975 låg Socialdemokraterna tydligt runt 45 procent enligt Sifo.^[41]

Socialdemokraterna fick dock ändå slutligen en förlust i riksdagsvalet år 1976 som kom efter flera motgångar. Såsom flera skandaler och affärer som haft sin början under det senare halvåret år 1975. Ovanpå detta så klubbade LO igenom förslaget om löntagarfonder som blev flitigt använt som argument av dem borgerliga partierna att Socialdemokraterna ville med tvång införa socialism i Sverige. Dessutom så stödde Socialdemokraterna och särskilt Palme självt, kärnkraft till fullo, vilket var en energikälla en stor del av väljarna hade en negativ attityd till. En ny borgerlig regering med Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna bildades. Däremot verkar undersökningar från Sifo visa att Socialdemokraterna borde ha haft hög opinion och vunnit valet. Sifo ställde en direkt fråga till potentiella väljare inför valet; "Om Ni jämför Thorbjörn Fälldin och Olof Palme, vem tycker Ni vore bäst som statsminister?". Svaren visade att gapet mellan Palme och utmanaren ökat och att Palme ledde stort inför valet 1976. Sifo frågade i denna valrörelse liksom tidigare om hur goda idéer partierna fört fram. Andelen väljare som svarade att socialdemokraterna fört fram "mycket goda" eller "ganska goda" idéer i valrörelsen 1976 var högre än i valrörelsen 1973. Andelen var också högre än för något annat parti detta val. Socialdemokraterna hade alltså 1976 i väljarnas ögon fört fram bättre idéer än de borgerliga oppositionspartierna och hade den bättre statsministerkandidaten. Ändå förlorade Socialdemokraterna valet, vilket kan styrka argumentet att de slutgiltiga faktorerna som sänkte partiet var kritiska sakfrågor såsom löntagarfonder, skattepolitik samt kärnkraftens framtid i Sverige, och inte ideologi, då undersökningarna ändå visade att mest potentiella väljare framför allt ansåg att Socialdemokraterna fört fram bäst idéer av alla partier.^[43]

Under åren 1977–1978 flöt opinionen ofta över 48 procent för partiet, men började minska ju närmare riksdagsvalet år 1979 man kom, och även detta val blev en förlust för det socialistiska blocket med endast 0,2 procentenheter färre röster än det borgerliga blocket. Detta möjligtvis då kärnkraften fortfarande var en viktig fråga för väljarna, och att Harrisburgolyckan skedde ett par månader innan valet. Dessutom hade VPK år 1979 vuxit något ytterligare på bekostnad av socialdemokraternas väljare, kanske delvis då partiet var emot kärnkraft till skillnad mot Socialdemokraterna. Efter folkomröstningen 1980 avgjordes kärnkraftens framtid i Sverige och därmed blev kärnkraftsfrågan inte längre ett hinder för Socialdemokraterna, och återigen flöt opinionen över 48 procent och höll sig där omkring till 1982.

Socialdemokraterna vann en stor seger i riksdagsvalet år 1982 och fick till och med fler röster som ensamt parti än vad hela det borgerliga blocket fick sammanlagt, med 0,6 procentenheters marginal, trots sitt kontroversiella förslag om löntagarfonder som ej var ett populärt förslag bland majoriteten av väljarna.[2] Det ekonomiska läget gav dock inte något utrymme för sådana klassiska sociala reformer som många väljare vant sig vid. Opinionen för partiet höll sig dock stabil fortsatt kring valresultatet för partiet i ett år efter valet. Men då två politiska stridigheter uppmärksammades i media, dels Rosornas krig, dels den mellan Socialdemokraterna och VPK, så framstod arbetarrörelsen som splittrad – speciellt kring löntagarfonderna – och opinionen började sjunka.

Åren 1983–1984 varierade opinionen kraftigt. Den sjönk successivt till strax under 40 procent, ökade sedan brant igen till 45 procent, för att slutligen åter sjunka under 40 procent.^[41]

Under hans sista valrörelse år 1985 lyckades Socialdemokraterna göra en brant ökning i opinionen, från cirka 39 procent vid slutet av 1984, till cirka 45 procent redan i maj 1985, varefter opinionen låg stabilt enligt Sifo ända fram till valet i september. Partiet fick 44,7 procent av rösterna i riksdagsvalet. Opinionen höll sig sedan stabilt nära valresultatet för partiet ända tills mordet på honom den 28 februari 1986.^[41]

1970: 45,3 % 1973: 43,6 % 1976: 42,7 % 1979: 43,2 % 1982: 45,6 % 1985: 44,7 %

Palme och Ingvar Carlsson kom att kallas "Erlanders pojkar". När Palme senare blev partiordförande kom Ingvar Carlsson och Pierre Schori att kallas "Palmes pojkar".^[44] Även Lars Hjalmarsson^[45] och Anders Ferm^[46] betraktades som Palmes pojkar.

Palmes politiska gärning hyllas i flera sånger, bland annat "På mäster Olofs tid", skriven av den svenske vissångaren Björn Afzelius, och "To skud i Stockholm" av den danska rockmusikern Lars Lilholt. Palmes politiska gärningar kritiseras i flera sånger av proggbandet Freedom Singers. Den svenska hiphopgruppen Looptroop spelade 1998 en låt med namnet "Jag sköt Palme" där de bland annat påstår att det var "Looptroopterrorister som sköt statsministern". Låten är en cover på den amerikanska gruppen Non Phixions låt "I Shot Reagan".

Palme medverkade i en intervju i Jag är nyfiken – en film i gult (1967) och i barnprogrammet Från A till Ö under 1970-talet. I avsnittet där det okända ordet var demokrati medverkade Palme med en förklaring.

Den 14 september 2012 hade dokumentärfilmen Palme biopremiär. Den 25 december 2012 sändes första delen av tre i SVT av en dokumentärserie om Olof Palme, som är en förlängd version av dokumentärfilmen innehöll bland annat extramaterial.^[47]

2012 anmälde Mårten Palme filmen Call Girl eftersom vissa ansåg att den sexköpande statsministern som figurerar i filmen har likheter med Olof Palme. Åtalet lades ned efter att viss klippning av filmen gjordes.^[48]

Olof Palme - En levande vilja: Tal och intervjuer är en ljudbok utgiven på CD med ett urval av Palmes tal och intervjuer. Sven Ove Hansson och Kjell Larsson har gjort urval ur SVT:s arkiv, riksdagens arkiv och arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Talboken gavs ut av Olof Palmes minnesfond i samband med 10-årsminnet av hans död. Vinsten från försäljningen av talboken gick till fonden. Ett urval av Palmes tal finns på sidan Olof Palmes tal.

Palme finns avbildad på svenska frimärken som utkom i april 1986.^[49]

Enligt mjölkproducenten Arla kunde Palme inte svara på frågan vad en liter mjölk kostade, varvid Hasse och Tage gjorde en klassisk monolog i revyn Under dubbelgöken från 1979/80: ”2:15 kr för en liter mjölk, det var det jävligaste. Det hade jag inte en a-aning om…”^[50]

Olof Palmes minnesfond instiftades av Olof Palmes familj och den socialdemokratiska partistyrelsen för internationell förståelse och gemensam säkerhet samt för att hedra hans minne.^[51]

Sedan 1987 utdelas Olof Palmepriset varje år till dem som gjort insatser i Olof Palmes anda.

Olof Palmes internationella center (Palmecentret) bildades 1992 av KF, LO och Socialdemokraterna för att hedra hans minne. Palmecentret arbetar i Olof Palmes anda för demokrati, mänskliga rättigheter och fred.

• Gummiudden (Humanistiska föreningen, Stockholms universitet, 1976)
• Jawaharlal Nehrus Pris (postumt, 1986)^[52]
• 1. klass av Tjeckiska lejonets orden^[53] (postumt, 2000)^[54]
• Sydafrikanska Order of the Companion of Oliver Tambo, Supreme Companion in Gold (postumt, 2002)^[55]

• Palmes radhus i Vällingby.
• Västerlånggatan 31, Palmes våning i Gamla stan.

• Olof Palmes gata, Stockholm
• Olof Palmes gata, Trollhättan
• Olof Palmes gata, Umeå
• Olof Palmes gata, Kalmar
• Olof Palmes plats, Göteborg
• Olof Palmes plats, Malmö (del av torg)
• Olof Palmes plats, Södertälje
• Olof Palmes plats, Uppsala (plats vid Uppsala centralstation)
• Olof Palmes torg, Västerås
• Olof Palmes torg, Örebro
• Olof Palmes väg, Kungälv
• Olof Palmes gata, Piteå
• Olof Palmes torg, Sundsvall
• Olof Palmes park, Västervik

• Calle Olof Palme, Buenos Aires, Argentina
• Rue Olof Palme, Charleroi, Belgien
• Olof Palmes Allé, Århus, Danmark
• Olof Palmes Gade, Köpenhamn, Danmark
• Calle Olof Palme, Santo Domingo, Dominikanska republiken
• Olof Palme Grove, Stoke-on-Trent, England
• Boulevard Olof Palme, Émerainville, Frankrike
• Boulevard Olof Palme, Hénin-Beaumont, Frankrike
• Boulevard Olof Palme, Pau, Frankrike
• Rue Olof Palme, Clichy, Frankrike
• Rue Olof Palme, Créteil, Frankrike
• Rue Olof Palme, Montpellier, Frankrike
• Rue Olof Palme, Rezé, Frankrike
• Πάρκο Ούλοφ Πάλμε, (Parko Oúlof Pálme) Thessaloniki, Grekland
• Οδός Ούλοφ Πάλμε (Odós Oúlof Pálme), Zografou, Aten, Grekland
• Οδός Ούλοφ Πάλμε (Odós Oúlof Pálme), Vyronas, Aten, Grekland
• Οδός Ούλοφ Πάλμε (Odós Oúlof Pálme), Chaïdári, Grekland
• Οδός Ούλοφ Πάλμε (Odós Oúlof Pálme), Kaisariani, Grekland
• Οδός Ούλοφ Πάλμε (Odós Oúlof Pálme), Agioi Anargyroi, Grekland
• Οδός Ούλοφ Πάλμε (Odós Oúlof Pálme), Eleftherio-Kordelio, Thessaloniki, Grekland
• Οδός Ούλοφ Πάλμε (Odós Oúlof Pálme), Sykiés, Thessaloniki, Grekland^[56]
• Οδός Ούλοφ Πάλμε (Odós Oúlof Pálme), Neapoli, Thessaloniki, Grekland
• Οδός Ούλοφ Πάλμε (Odós Oúlof Pálme), Stavroupoli, Dimos Pavlos Melas, Thessaloniki, Grekland
• Οδός Ούλοφ Πάλμε (Odós Oúlof Pálme), Sindos, Thessaloniki, Grekland
• Οδός Ούλοφ Πάλμε (Odós Oúlof Pálme), Gefyra, Thessaloniki, Grekland
• Οδός Ούλοφ Πάλμε (Odós Oúlof Pálme), Nea Malgara, Thessaloniki, Grekland
• Οδός Ούλοφ Πάλμε (Odós Oúlof Pálme), Néo Rýsio, Thessaloniki, Grekland
• Οδός Ούλοφ Πάλμε (Odós Oúlof Pálme), Heraklion, Grekland
• Οδός Ούλοφ Πάλμε (Odós Oúlof Pálme), Chania, Grekland
• Οδός Ούλοφ Πάλμε (Odós Oúlof Pálme), Rethymno, Grekland
• Οδός Ούλοφ Πάλμε (Odós Oúlof Pálme), Lefkada, Grekland
• Οδός Ούλοφ Πάλμε (Odós Oúlof Pálme), Axioupoli, Grekland
• Οδός Ούλοφ Πάλμε (Odós Oúlof Pálme), Kilkis, Grekland
• Οδός Ούλοφ Πάλμε (Odós Oúlof Pálme), Hermoupolis, Grekland
• Olof Palme Marg, New Delhi, Indien
• Olof Palme Park, Sulaymaniyya, Irak
• Via Olof Palme, Amelia, Italien
• Via Olof Sven Palme, Bitonto, Italien
• Via Olof Palme, Nuoro, Italien
• Avenida Olof Palme, Maputo, Moçambique
• Olof Palmelaan, Beverwijk, Nederländerna
• Olof Palmelaan, Utrecht, Nederländerna
• Olof Palmelaan, Zoetermeer, Nederländerna
• Olof Palmeplein, Amsterdam, Nederländerna
• Olof Palmestraat, Delft, Nederländerna
• S.O.J. Palmelaan, Groningen, Nederländerna
• Улица Улофа Пальме (Úlitsa Úlofa Pál'me), Moskva, Ryssland
• Улица Улофа Палмеа (Ulica Ulofa Palmea), Belgrad, Serbien
• Calle Olof Palme, Badajoz, Spanien
• Calle Olof Palme, Las Palmas de Gran Canaria, Spanien
• Calle Olof Palme, Murcia, Spanien
• Plaça d'Olof Palme, Terrassa, Spanien
• Plaça d'Olof Palme, Valencia, Spanien
• Olof Palme Parkı, Izmir, Turkiet
• Olof Palme Parkı, Konya, Turkiet
• Olof Palme Parkı, Dikili, Turkiet^[57]
• Olof-Palme-Allee, Bonn, Tyskland
• Olof-Palme-Damm, Kiel, Tyskland
• Olof-Palme-Platz, Berlin, Tyskland
• Olof-Palme-Platz, Nürnberg, Tyskland
• Olof-Palme-Platz, Stralsund, Tyskland
• Olof-Palme-Straße, Augsburg, Tyskland
• Olof-Palme-Straße, Bremen, Tyskland
• Olof-Palme-Straße, Frankfurt am Main, Tyskland
• Olof-Palme-Straße, Leverkusen, Tyskland
• Olof-Palme-Straße, München, Tyskland
• Olof-Palme-Straße, Rostock, Tyskland
• Olof-Palme-Straße, Solingen, Tyskland
• Olof-Palme-Straße, Wiesbaden, Tyskland
• Olof Palme sétány, Budapest, Ungern
• Olof-Palme-Platz, Traiskirchen, Österrike
• Olof-Palme-Platz, Wiener Neustadt, Österrike

• Olof Palmes tal
• Regeringen Palme I
• Regeringen Palme II
• Palme, släkt

• Ahlmark, Per (1997), Det öppna såret: om massmord och medlöperi (1:a pocketupplagan), Stockholm: Timbro, ISBN 91-7566-361-9, arkiverad från ursprungsadressen den 2016-09-10, https://web.archive.org/web/20160910120630/http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/75663619.pdf, läst 4 september 2015 
• Berggren, Henrik; Forsell, Jacob (2016), Palme: ett liv i bilder, Stockholm: Max Ström, ISBN 9789171263612 
• Berggren, Henrik (2010). Underbara dagar framför oss: en biografi över Olof Palme. Stockholm: Norstedt. Libris 11814508. ISBN 978-91-1-301708-2 
• Klas Eklund: Olof Palme, i samlingsserien "Sveriges statsministrar under 100 år", Bonniers 2010
• Palme, Olof (2009). Vi ses igen, kamrater: tal och texter 1964-86. Stockholm: Murbruk. Libris 11480368. ISBN 978-91-977832-2-4 
• Östberg, Kjell (2008). I takt med tiden: Olof Palme 1927-1969. Stockholm: Leopard. Libris 10604790. ISBN 9789173432085 
• Weinehammar, Paula (2007). Olof Palme och löntagarfonderna: en stude i rörelsesocialism och statssocialism i den svenska arbetarrörelsen. Örebro: Univ. Libris 10617656 
• Arvidsson, Claes (2007). Olof Palme: med verkligheten som fiende. Stockholm: Timbro. Libris 10281388. ISBN 978-91-7566-539-9 
• Björk, Gunnela (2006). Olof Palme och medierna (1. uppl.). Umeå: Boréa. Libris 10146157. ISBN 91-89140-45-1 
• Ekengren, Ann-Marie (2005). Olof Palme och utrikespolitiken: Europa och Tredje världen (1. uppl.). Umeå: Boréa. Libris 9994018. ISBN 91-89140-41-9 
• Malm-Andersson, Ingrid; Andersson, Stellan (2001). Olof Palme: en bibliografi. Hedemora: Gidlund i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibl. Libris 8392102. ISBN 91-7844-349-0 
• Fakta om folkvalda: riksdagen ... 1985/1988. Stockholm: Riksdagens förvaltningskontor. 1986. sid. 219. Libris 3619663. ISBN 91-38-09226-3 
• Olof Palme: i Sverige och världen : ett urval artiklar ur Dagens nyheter söndagen den 16 mars 1986. Stockholm: Dagens nyheter. 1986. Libris 551344 
• Peterson, Thage G. (2002). Olof Palme som jag minns honom. Stockholm: Bonnier. Libris 8560550. ISBN 91-0-058042-2 

• Berggren, Henrik (2012). Underbara dagar framför oss: en biografi över Olof Palme ([Ny utg.]). Stockholm: Norstedt. Libris 12029345. ISBN 978-91-1-303577-2 
• Greider, Göran (2012). Ingen kommer undan Olof Palme ([Ny utg.]). Stockholm: Ordfront. Libris 12341660. ISBN 978-91-7037-648-1 
• Harrison, Dick (2021). Olof Palme. Historiska Media. ISBN 978-91-7789-484-1 
• Ruin, Olof: S Olof J Palme i Svenskt biografiskt lexikon (1992-1994)
• Östberg, Kjell (2009). När vinden vände: Olof Palme 1969-1986. Stockholm: Leopard. Libris 11361386. ISBN 978-91-7343-217-7 

• Wikimedia Commons har media som rör Olof Palme.
  Bilder & media
• Wikiquote har citat av eller om Olof Palme.

  Citat
• Olof Palme intervjuas 1977 i SVT (Gäst hos Hagge)
• Olofpalme.org
• Olof Palmes bibliografi
• Olof Palmes Internationella Centrum
• Olof Palmes minnesfond och Olof Palmepriset
• Släkten Palme
• De stora misstagen under Olof Palme (Archive).
• Olof Palme i Libris
• Sosialdemokratiet.no / Historiske øyeblikk
• Olof Palme på Internet Movie Database (engelska)

Företrädare: Gösta Skoglund	Sveriges kommunikationsminister 1965–1967	Efterträdare: Svante Lundkvist
Företrädare: Ragnar Edenman	Sveriges ecklesiastikminister 1967–1968	Efterträdare: Sig själv Sveriges utbildningsminister
		Efterträdare: Sven Moberg Sveriges skolminister
		Efterträdare: Alva Myrdal Sveriges kyrkominister
Företrädare: Sig själv Sveriges ecklesiastikminister	Sveriges utbildningsminister 1968–1969	Efterträdare: Ingvar Carlsson
Företrädare: Tage Erlander	Socialdemokraternas partiledare 1969–1986
	Sveriges statsminister 1969–1976	Efterträdare: Thorbjörn Fälldin
Företrädare: Thorbjörn Fälldin	Sveriges statsminister 1982–1986	Efterträdare: Ingvar Carlsson

v • r Sveriges socialdemokratiska arbetareparti Ledarskap Partiledare Tholin · Branting · Hansson · Erlander · Palme · Carlsson · Persson · Sahlin · Juholt · Löfven · Andersson Partisekreterare Ziesnitz · Wickman · Ström · Möller · Lindström (tf) · A. Nilsson (tf) · T. Nilsson · Sven Andersson · Aspling · Sten Andersson · Toresson · Sahlin · Linde · Thalén · Stjernkvist · Ulvskog · Baylan · Jämtin · Rådström Baastad · Baudin Gruppledare Bergqvist · Hulterström · Bohlin Olsson · Österberg · Moberg · Damberg · Eneroth · Ygeman · Karlsson · Carlsson · Hallengren I regeringsställning Edén (1917–1920)1 · Branting I (1920) · Branting II (1921–1923) · Branting III (1924–1925) · Sandler (1925–1926) · Hansson I (1932–1936) · Hansson II (1936–1939)2 · Hansson III (1939–1945)3 · Hansson IV (1945–1946) · Erlander I (1946–1951) · Erlander II (1951–1957)2 · Erlander III (1957–1969) · Palme I (1969–1976) · Palme II (1982–1986) · Carlsson I (1986–1990) · Carlsson II (1990–1991) · Carlsson III (1994–1996) · Persson (1996–2006) · Löfven I (2014–2019)4 · Löfven II (2019–2021)4  · Löfven III (2021)4 · Andersson (2021–2022) Associerade organisationer HBT-socialdemokrater · Socialdemokrater för tro och solidaritet · S-kvinnor · Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU) · S-studenter · S-akademiker Organisationer och företag ABF · Folkets Hus · Landsorganisationen i Sverige (LO) · Verdandi · Palmecentret · Unga Örnar · Feministas · Folksam · Fonus · Hyresgästföreningen · Spero · Kooperativa Förbundet (KF) · Koopi · PRO · Riksbyggen · A-lotterierna Historia och relaterade ämnen Socialdemokraternas historia · Folkhemmet · De rödgröna · Socialdemokrati · Progressiva förbundet av socialdemokrater 1Koalitionsregering under Liberala samlingspartiet · 2Koalitionsregering med Bondeförbundet · 3Samlingsregering med Bondeförbundet, Folkpartiet och Högerpartiet · 4Koalitionsregering med Miljöpartiet

v • r Sveriges statsministrar (lista) 1809 års regeringsform (1876–1974) Louis De Geer d.ä. (1876–1880) · Arvid Posse (1880–1883) · Carl Johan Thyselius (1883–1884) · Robert Themptander (1884–1888) · Gillis Bildt (1888–1889) · Gustaf Åkerhielm (1889–1891) · Erik Gustaf Boström (1891–1900) · Fredrik von Otter (1900–1902) · Erik Gustaf Boström (1902–1905) · Johan Ramstedt (april–augusti 1905) · Christian Lundeberg (augusti–november 1905) · Karl Staaff (1905–1906) · Arvid Lindman (1906–1911) · Karl Staaff (1911–1914) · Hjalmar Hammarskjöld (1914–1917) · Carl Swartz (mars–oktober 1917) · Nils Edén (1917–1920) · Hjalmar Branting (mars–oktober 1920) · Louis De Geer d.y. (1920–1921) · Oscar von Sydow (februari–oktober 1921) · Hjalmar Branting (1921–1923) · Ernst Trygger (1923–1924) · Hjalmar Branting (1924–1925) · Rickard Sandler (1925–1926) · Carl Gustaf Ekman (1926–1928) · Arvid Lindman (1928–1930) · Carl Gustaf Ekman (1930–1932) · Felix Hamrin (augusti–september 1932) · Per Albin Hansson (1932–1936) · Axel Pehrsson-Bramstorp (juni–september 1936) · Per Albin Hansson (1936–1946) · Tage Erlander (1946–1969) · Olof Palme (1969–1976) 1974 års regeringsform (1975–idag) Olof Palme (1969–1976) · Thorbjörn Fälldin (1976–1978) · Ola Ullsten (1978–1979) · Thorbjörn Fälldin (1979–1982) · Olof Palme (1982–1986) · Ingvar Carlsson (1986–1991) · Carl Bildt (1991–1994) · Ingvar Carlsson (1994–1996) · Göran Persson (1996–2006) · Fredrik Reinfeldt (2006–2014) · Stefan Löfven (2014–2021) · Magdalena Andersson (2021–2022) · Ulf Kristersson (2022–)

Auktoritetsdata • WorldCat • VIAF: 71395844 • LCCN: n79043877 • ISNI: 0000 0001 2096 3785 • GND: 118834622 • Libris XL: 53hklnlp3kng342 Katalogiserade verk. Andra katalogiserade bidrag. • SUDOC: 028592859 • BNF: cb11918488b (data) • BIBSYS: 90116764 • NLA: 36039588 • NKC: jn20000701365 • ICCU: LO1V136096 • BNE: XX1058912 • CiNii: DA02710878 • Kulturnav: 8bcc79ed-bac1-492d-ac79-0c80d6b54c0a • SBL: 7983 • Alvin: alvin-person:43295