Svarthuvad siska

	Svarthuvad siska; Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Tättingar; Passeriformes
Familj	Finkar; Fringillidae
Släkte	Spinus
Art	Svarthuvad siska; S. notatus
Vetenskapligt namn
	§ Spinus notatus
Auktor	Du Bus de Gisignies, 1847
Utbredning
Synonymer
	Carduelis notata; Sporagra notata; Spinus notata;

Svarthuvad siska^[2] (Spinus notatus) är en fågel i familjen finkar inom ordningen tättingar.^[3] Den förekommer i bergstrakter i Centralamerika. Arten minskar i antal, men beståndet anses vara livskraftigt.

Utseende

Siskor i släktet Spinus är relativt små finkar med spetsiga näbbar och gula vingband (hos en art röda). De flesta är också huvudsakligen gul- och olivfärgade med svart hjässa eller huva hos hanen. I det avseendet är svarthuvad siska typisk, en 11–11,5 cm lång^[4] fågel med svart huva hos hanen ner till strupen och övre delen av bröstet. Ovansidan är ljust olivgröna, vingarna mestadels svarta med gult vingband liksom ett gult band utmed handpennornas bas. Även stjärten är mestadels svart, dock gul längst in. Undersidan är gul. Honan är mattare i färgerna än hanen.^[5]

I sitt utbredningsområde är den enda svarthuvade och mestadels gula siskan. Småsiskan har gul strupe och en mindre vit (ej gul) fläck på vingen. Förutom i nordvästra Mexiko är hane småsiska också svart ovan, ej olivgrön.^[5]

Läte

Sången beskrivs som en varierad och snabb, ofta utdragen serie med upprepade fraser och enstaka mer udda nasala och metalliska toner. Bland lätena hörs nasala "teu" likt småsiska, utdragna "tseeu", torra "jeh-jeht" och nasala "ti-chie".^[4]

Utbredning och systematik

Svarthuvad siska delas upp i tre underarter med följande utbredning:^[3]

Spinus notatus notatus – förekommer i ek-tallskogar från östra Mexiko (San Luis Potosí) till norra Guatemala
Spinus notatus forreri – förekommer i ek-tallregionen i västra Mexiko från (södra Sonora och Chihuahua till Guerrero
Spinus notatus oleaceus – förekommer i barrskogar från Belize till Honduras och norra Nicaragua

Släktestillhörighet

Svarthuvad siska placerades tidigare i det stora släktet Carduelis, men genetiska studier visar att det är kraftigt parafyletiskt och att typarten steglitsen snarare är närmare släkt med vissa arter i Serinus.^[6] Numera bryts därför svarthuvad siska liksom övriga amerikanska siskor samt den europeiska och asiatiska grönsiskan ut ur Carduelis och placeras tillsammans med den asiatiska himalayasiskan (tidigare i Serinus) istället till släktet Spinus.

Levnadssätt

Svarthuvad siska är stannfågel i bergsbelägna barr- och ekskogar samt molnskogars nedre del, på mellan 600 och 3000 meters höjd. Den ses i smågrupper kring fröbärande växter. Boet har inte beskrivits i detalj, men rapporteras vara likt tallsiskans, det vill säga en skål av kvistar, gräs och rötter placerad i ett träd. Däri lägger den två ägg.^[4]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.^[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN listar därför arten som livskraftig (LC).^[1]

Noter

^ [a b c] Birdlife International 2016 Spinus notatus Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 11 december 2016.
^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01
^ [a b c] Howell, S. N. G., and S. Webb (1995) A guide to the birds of Mexico and northern Central America. Oxford University Press, New York, New York.
^ [a b] Ramos-Ordoñez, M. F., C. I. Rodríguez-Flores, C. A. Soberanes-González, M. d. C. Arizmendi, and T. S. Schulenberg (2021). Black-headed Siskin (Spinus notatus), version 1.1. In Birds of the World (T. S. Schulenberg, Editor). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.blhsis1.01.1
^ Zuccon, Dario; Prŷs-Jones, Robert; Rasmussen, Pamela C.; Ericson, Per G.P. (2012). ”The phylogenetic relationships and generic limits of finches (Fringillidae)”. Molecular Phylogenetics and Evolution 62 (2): sid. 581-596. doi:10.1016/j.ympev.2011.10.002. Arkiverad från originalet den 26 september 2018. https://web.archive.org/web/20180926130508/http://www.nrm.se/download/18.9ff3752132fdaeccb6800010935/Zuccon%20et%20al%202012.pdf. Läst 11 oktober 2022.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör svarthuvad siska.
Bilder & media
Wikispecies har information om Spinus notatus.
Artförteckning
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b c] Birdlife International 2016 Spinus notatus Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 11 december 2016.

[SOF-2] BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter

[CC-3] [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01

[Howell-4] [a b c] Howell, S. N. G., and S. Webb (1995) A guide to the birds of Mexico and northern Central America. Oxford University Press, New York, New York.

[BOW-5] [a b] Ramos-Ordoñez, M. F., C. I. Rodríguez-Flores, C. A. Soberanes-González, M. d. C. Arizmendi, and T. S. Schulenberg (2021). Black-headed Siskin (Spinus notatus), version 1.1. In Birds of the World (T. S. Schulenberg, Editor). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.blhsis1.01.1

[6] Zuccon, Dario; Prŷs-Jones, Robert; Rasmussen, Pamela C.; Ericson, Per G.P. (2012). ”The phylogenetic relationships and generic limits of finches (Fringillidae)”. Molecular Phylogenetics and Evolution 62 (2): sid. 581-596. doi:10.1016/j.ympev.2011.10.002. Arkiverad från originalet den 26 september 2018. https://web.archive.org/web/20180926130508/http://www.nrm.se/download/18.9ff3752132fdaeccb6800010935/Zuccon%20et%20al%202012.pdf. Läst 11 oktober 2022.

[1]