uppträdde Stenborg själf på sin teater, där han bl. a. sjöng sin gamla hravurroll "Alexis eller desertören", och där han firade en af sina största triumfer såsom trubaduren Blondel i "Konung Richard Lejonhjerta" med musik af Grétry. I synnerhet kunde publiken aldrig tröttna att höra arian "O, min konung, min vän!" Den genialiske konstnärens sång och spel förhöjdes däraf, att han med fullkomlig virtuositet kunde ackompagnera sig själf på sin fiol.
⁎
När man läser om de tumultuariska uppträden, som den tiden ägde rum bland publiken på Drurylanetheatre, Londons äldsta nationalteater, under stridigheten mellan aktörerna Garrick och Maclean, eller på Théâtre français, när fejden utbröt mellan Talma och hans kamrater, då publiken förstörde allt hvad af stolar och bänkar fanns, så tycker man, att i de gustavianska teatersalongerna härskade ett nästan arkadiskt lugn. På Operan hade man till att börja med icke ens rättighet till bifallsyttringar utan att afvakta nådigt föredöme. Gjörwell berättar i ett bref till Alströmer från november 1773, att Kgl. M:t låtit på affischerna ge tillkänna, att parterren och logerna fått tillstånd att applådera utan att först afvakta början därtill från de kungliga logerna. Publikens erkänsla för den lämnade tillåtelsen visade sig sedermera en lång tid bortåt därigenom att de kungliga personerna blefvo vid sitt inträde i teatersalongen mottagna med handklappningar. Ännu på
