Knut den store

Knut den store
Knut den store
	Avbildning av Knut den store från 1200-talet
	Kung av England
Regeringstid	30 november 1016–12 november 1035
Kröning	6 januari 1017 i London
Företrädare	Edmund Järnsida
Efterträdare	Harald Harfot
	Kung av Danmark
Regeringstid	1018–12 november 1035
Företrädare	Harald II
Efterträdare	Hardeknut
	Kung av Norge
Regeringstid	1028–12 november 1035
Företrädare	Olof den helige
Efterträdare	Magnus den gode
Gemål	Emma av Normandie
Barn	Hardeknut
Far	Sven Tveskägg
Mor	Sigrid Storråda
Född	Omkring 995; Danmark
Död	12 november 1035 (ca 40 år); Shaftesbury, Dorset, England
Begravd	Winchester, Hampshire, England

Knut den store, Knud Svendsen (Knut Svensson), (danska: Knud den store, norska: Knut den mektige, fornengelska: Cnut cyning, fornnordiska: Knútr inn ríki), född cirka 995 i Danmark, död 12 november 1035 i Shaftesbury i Dorset i England, var kung av England från 1016, kung av Danmark från 1018 och kung av Norge från 1028, samt guvernör av Schleswig och Pommern.

Biografi

Knut var son till Sven Tveskägg och hans första hustru Gunhild (hette egentligen Swiatoslawa av Polen, dotter till Mieszko I av Polen).

Knut deltog i faderns krigståg i England 1013, och hade vintern 1013–14 i uppdrag att vakta vikingaflottan under detta krigståg. Efter faderns död utropades han till kung av den i Gainsborough övervintrade vikingahären. Knut och hans trupper fördrevs ifrån England i en framgångsrik motattack av Ethelred II av England, understöd av bland annat Olav den helige. Då Knut återkom till Danmark sommaren 1014 hade hans yngre broder Harald övertagit kungatronen i Danmark. Tillsammans kom de överens om att Harald skulle regera Danmark mot att han hjälpte brodern att utrusta en vikingaflotta för att kunna erövra England. 1015 återvände Knut med en ny flotta, understöd av Erik jarl och Torkel den höge. Eadric Streona, earl av Mercia, bytte sida och underkastade sig Knut. Efter många och långa strider, där Knut sakta lyckades lägga under sig allt mer av England avled kung Ethelred i London i april 1016, där hans trupper belägrades av Knuts. Den 18 oktober 1016 besegrade han Ethelreds son Edmund Järnsidas trupper i slaget vid Assandum (dagens Ashingdon) i Essex. Ett möte hölls efter slaget på en ö i Severn där de båda kom överens om att sluta fred och dela England mellan sig. Kort därpå, den 30 november 1016, avled dock Edmund oväntat. Knut lät då sammankalla alla Englands biskopar, jarlar och stormän till ett midvintermöte i London. Där lyckades Knut finna stöd för att bli utropad till hela Englands kung.^[1]

I juli 1017 lät han för att ytterligare befästa sin makt gifta sig med Ethelreds änka Emma av Normandie. Emma hade efter makens död tagit sin tillflykt till sin bror, Rickard II av Normandie. Hon lät sig övertalas om att ingå äktenskap med sin avlidne makes motståndare mot villkor att om hon och Knut fick söner tillsammans, skulle dessa äga arvsrätt före Knuts äldre barn. Knuts äldre barn lämnades hos hans bror i Danmark.^[1]

Knut hade nämligen, troligen medan han vaktade den danska flottan i Gainsborough inlett en förbindelse med Elfgiva, en kvinna av nordisk stormanssläkt. Med henne hade han redan två söner.^[1]

Knut lät i samband med en julfest 1018, då han firade ettårsminnet av sitt maktövertagande, avrätta många av de engelska adelsmännen som tidigare stött hans företrädare. Efter detta ansåg han sig ha säkrat sin position så pass att han kunde sända hem den danska flottan. Han behöll dock en elittrupp på omkring 3 000 man. Vid denna tid avled hans bror Harald, och Knut seglade 1019 hem till Danmark för att överta den danska tronen. Redan 1020 återvände han dock till England, då han fortfarande inte kände sig säker från upprorsrörelser där.^[1]

Ungefär samtidigt som Knut avseglat för att erövra England 1015 hade Olof Haraldsson avseglat för att lägga under sig Norges tron. Enligt källor om Olof skall detta ha skett med Knuts goda minne, men Knuts agerande tyder inte på detta. Uppgifter om att Olof skall ha hjälpt Ethelred återerövra London 1014 talar också emot detta. Våren 1025 skickade Knut sändebud till Olof om att han skulle fara över till Knut i England och ta emot Norge som förläning av honom, som hans undersåte. Olof skall ha svarat Knut: Ämnar han ensam äta all kål i England? Förr skall han förmå det än jag bringar honom mitt huvud eller visar honom underdånighet. Då Knut fick höra Olofs ord, skall han enligt berättelserna ha svarat: Icke tänker konung Olof rätt, om han menar, att jag vill ensam äta all kål i England. Hellre vill jag att han skall finna mig hava mera inom revbenen än kål. Hädanefter skola kalla råd komma honom från vart revben.^[1]

Olof ingick förbund med sin svåger Anund Jakob, som antagligen med oro sett Knuts växande makt. 1025 reste Knut till Danmark där han under vintern 1025-26 rustade och förberedde ett angrepp mot Norge. Han försökte även locka Anund Jakob att hålla sig stilla medan han gjorde upp med Olof i Norge. Han lät nu insätta sin son Hardeknut som vicekung i Danmark med Ulf jarl som den verklige styresmannen. 1026 seglade Olof med en norsk här till Danmark, där han gjorde landstigningar och härjade. Anund Jakob härjade skånska kusterna. Senare samma år återvände Knut med sin här från England. Han hade här en uppgörelse med Ulf Jarl, som mot hans vilja i samråd med Emma utropat Hardeknut till kung i Danmark. Hardeknut tvingades avlägga sin kungatitel. Han gav sig därefter i strid med motståndarnas flottor, och i slaget vid Helgeå i september 1026 besegrade han den svensk-norska flottan. Efter ett gille hos Ulf Jarl i Roskilde lät han dräpa Ulf efter en konflikt (enligt uppgift över ett förlorat schackparti).^[1]

Knut lät dock inte fullfölja sin attack på motståndarna. År 1027 begav han sig på pilgrimsresa till Rom. Efter sin återkomst avseglade han 1028 med en flotta om 50 skepp från England till Limfjorden, där han tog emot ytterligare danska förstärkningar och sedan avseglade till Norge. Här möttes han inte av något motstånd utan hyllades överallt som kung. Olof gjorde förgäves försök att skaffa sig anhängare, men tvingades slutligen att fly över Sverige till Gårdarike.^[1]

Knut begravdes i kyrkan Old Minster i Winchester i England, den gamla centralorten för det anglosaxiska riket Wessex. Då kyrkan där 1093 revs blev kvarlevorna av där begravda kungar och biskopar hopsamlade och lagda i den nya normandiska katedralens krypta. På 1100-talet blev benen lagda i åtta blykistor och i samband med detta blandade. 1642 huserade Cromwells soldater i kyrkan och spred benen från kistorna över kyrkgolvet. De ben man efter restaurationen kunde samla ihop blev lagda i två i samband med detta nytillverkade kistor.^[1]

Anfäder

Gyrid Olofsdotter av Sverige

Knut den store

Gorka

Barn första äktenskapet (med Aelfgifu av Northampton)

Dotter med okänt namn (ca. 1012–1020), som drunknade i Bosham Creek år 1020 och som begravdes i Boshams kyrka.
Svein Alfivasson, Kung av Norge åren 1029–1035.
Harald Harfot, Kung av England åren 1035–1040.

Barn andra äktenskapet (med Emma av Normandie)

Hardeknut, Kung av Danmark 1035–1042 och England 1040–1042.
Gunhild, gift med kejsar Henrik III av tysk-romerska riket.

Källor

^ [a b c d e f g h] Knut den store – Lund grundläggare Ragnar Blomquist. Artikel i Kulturens årsskrift 1970. s 157–88.

Vidare läsning

Löfving, Carl (1985). ”Var Knut den store kung även över Västergötland?”. Västergötlands fornminnesförenings tidskrift (Skara : Skaraborgs länsmuseum, 1869-) 1986: sid. 168–175. ISSN 0347-4402. ISSN 0347-4402 ISSN 0347-4402. Libris 8195414
Löfving, Carl (2006). ”Västgötar i Knut den stores tjänst”. Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 2005/2006,: sid. 241–245 : ill. ISSN 0347-4402. ISSN 0347-4402 ISSN 0347-4402. Libris 10504338

[Ragnar_Blomquist_1970-1] [a b c d e f g h] Knut den store – Lund grundläggare Ragnar Blomquist. Artikel i Kulturens årsskrift 1970. s 157–88.

[1]